TheRymdBoy

Ny adress.

Publicerad 2015-11-14 00:54:17 i Allmänt,

Jag har inte orkat att blogga här på väldigt länge, utan jag har en annan blogg som jag skriver i, men det är inte jättetätt mellan uppdateringarna där heller.. inte just nu iallafall. Det är fortfarande kaos i mitt liv, men jag skriver inte så öppet om det längre... men en hel del gnäll blir det förstås.
 
här är adressen http://hoftoryggjaveln.blogg.se/ 
 
ta hand om er... kram.

upp och ner

Publicerad 2015-02-11 11:55:46 i Allmänt,

 

Jag har inte skrivit här på länge eftersom jag mest sover och sover, och när jag inte sover har jag ångest. Jag har mått lite bättre i ett par dagar nu så jag orkar skriva en liten uppdatering. Det har inte hänt så mycket med min rehabilitering eftersom jag har givit upp lite grann. Jag har haft det så jävla fattigt att jag inte har råd att åka till sjukgymnasten överhuvudtaget. Jag hoppade av kbt:n och lade ner hela livet ett tag. Jag ska träffa min psykolog och min psykiatriker idag, vilket behövs. Jag var hos min psykolog förra veckan och hon blev orolig och kontaktade mobila teamet hos psykiatrin som ringde mig och ville komma hem till mig… de var oroliga över mig.

Jag tackade nej till hembesöket men bestämde att vi skulle träffas idag istället, då slipper jag göra två resor till civilisationen och klarar mig med halva utgiften, vilket verkligen behövs. Jag kommer att kämpa på ett tag till, men det är tufft mellan varven. Måendet går upp och ner med värken och ekonomin, och tyvärr så har är både värken och ekonomin en katastrof. Om jag ska vara helt ärlig så har det varit extremt tungt sedan julas, man kan nog säga att jag tappade all lust att leva faktiskt… känns fortfarande väldigt avslaget, ungefär som en svår baksmälla, en sådan där som gör att man känner att man helst skulle vilja vara död istället för att må som man gör.

Jag var i alla fall ärlig när jag träffade min psykolog förra veckan, vilket var det som fick henna att kontakta riktiga psykiatrin, eftersom jag svarade ärligt på hennes fråga om jag ville leva eller vara död. Sanningen är den att jag inte tycker att någonting i livet är skoj eller ens bra. Jag känner mig inte ens glad de gånger jag skrattar och har trevligt, utan det är som att det är på låtsas, och det känns som att det måste synas på mitt leende att det inte är ett äkta leende, men det är inte någon som har kommenterat det någon gång, så jag vet inte om de kan se det eller om de tror att allting är bra med mig.

Vi får hoppas att det löser sig någon gång… för så här går det inte att ha det så länge till. Min familj är starkt påverkad av min depression och min ångest, vilket ger mig ännu mer ångest såklart. Det är inte så lätt att vara människa, och särskilt inte i ett samhälle där ditt värde mäts i hur framgångsrik du är… hur mycket pengar du har eller tjänar, och hur exklusivt du bor, reser, äter och dricker. Jag ska vara helt ärlig och säga att det inte ens finns pengar att äta varje dag här hemma, de andra äter men jag låtsas inte vara hungrig eller säger att jag redan har ätit gröt eller något annat.

Jag misstänker att min dåliga kosthållning kan vara orsaken till min extrema orkeslöshet och trötthet, men depression orsakar ju samma symptom så det är svårt att säga vad det är som orsakar det. Jag hoppas för familjens skull att jag snart kommer på banan igen, för det här är inte så skoj för dem heller.

Rätt så mörkt i mitt sinne nu

Publicerad 2015-01-27 13:00:37 i Allmänt,

Det känns som att jag har givit upp helt nu. Jag har letat efter anledningar att vilja fortsätta att leva, men jag hittar inte några. Jag har underbara barnbarn och barn, men jag blir inte ens glad på riktigt när jag träffar dem längre… allting känns som att det hänger ett grått moln över det. Det känns inte så kul att jag inte ens blir glad av dem som jag älskar mest i hela världen, och det är inte deras fel egentligen, men jag blir så nedstämd av tonåringarnas och fruns uppträdande. Om jag inte hade haft min depression så hade jag kunnat hantera det bättre, men nu bryter jag ihop för minsta lilla bråk… och bråkas gör det ofta.

Jag ska försöka vara helt ärlig om jag träffar min psykolog senare i veckan, men det brukar sluta med att jag inte säger som det är, utan låtsas att jag är mindre nedstämd än vad jag är. Jag tänker faktiskt på självmord dagligen… flera timmar om dagen oftast, mina tankar glider in på det som lösning på mina problem. När jag träffade min handläggare på socialkontoret så sade jag till henne att jag förmodligen kommer att skjuta mig om jag hamnar på gatan, och det är inte för att jag är rädd att hamna i rännstenen utan snarare att stå till svars inför min familj, släktingar och bekanta, som säkert kommer att vara fördömande och ifrågasätta mig som familjeförsörjare.

Jag kan nog inte leva med skammen det kommer att medföra… det hade varit en stor skillnad om man inte hade haft barn eller några anhöriga överhuvudtaget. Jag kommer att ta en dag i taget, och om det blir förjävligt så finns det åtminstone en lösning på ALLA problem, men jag hoppas att det inte behöver bli så… för barnens och mina anhörigas skull. Jag har ställt in allting i livet den här veckan, och jag har inte klarat av att åka till vare sig sjukgymnasten eller kbt-behandlingen… jag har varit för nere och för stressad över ekonomin och min värk såklart. Jag kommer att försöka förhala lite räkningar som ska betalas, men det är så extremt ansträngande för mig att ringa dessa samtal.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela