TheRymdBoy

Lite ljusare...nice

Publicerad 2014-11-27 20:55:34 i Allmänt,

Nu har jag klarat av min andra träff på kbt:n, och det gick väl bra. Det är lite onödigt egentligen att jag går på den, för egentligen kan jag redan det där eftersom jag gått på det förut. En sak som är bra med att gå sådär i en grupp är att man träffar människor som är i samma situation som en själv, eller åtminstone i en liknande situation. Det känns bra att få prata med andra människor, det blir ju inte så ofta man gör det annars, eftersom man är så låg. Jag blir väldigt folkskygg när jag mår skit, och då mår jag ännu mer skit, eftersom jag då bara träffar min fru, som jag inte ens tål.

Jag fick lite hemläxor till nästa möte om en vecka, och det ska jag fan i mig klara också. Det är svårt när man har mycket värk, om det inte hade varit för värken så hade jag inte varit i den här situationen, men, men, nu är det så, och det är väl bara att gilla läget. I läxa fick jag till uppgift att göra saker jag blir glad av, och det ska vara saker som jag bara gör för min egen skull. Det var ett jättefint mottagande jag fick när jag kom hem, det var min fru som började tjata och gnata direkt på mig, helt utan anledning.

Det råder inga tvivel att jag är färdig med den människan, det är någonting som är alvarligt fel i hennes huvud, och jag tror inte att det bara beror på att hon har någon diagnos… hon är ond. Jag skulle faktiskt tro att jag skulle må mycket bättre om jag fick vara ifred från hennes bråk. Jag kan ha en viss förståelse för att hon är lite sur, det är väl inte så skoj för henne att sköta det mesta hemma, men jag gör mitt bästa, och det är jäkligt svårt för mig med min jävla rygg och mitt satans bäcken som värker hela tiden. Idag hade jag dessutom storhandlat, och det är en riktig pärs.

Jag känner mig ändå lite glad, eller glad kanske var att ta i… jag är i vilket fall ett par snäpp ovanför mitt bottenrekord, och det är en framgång. Jag tror att det beror på att jag fick träffa lite människor där på kursen idag, och framför allt att få prata med levande människor gjorde gott. Jag ska försöka att hålla mig ovanför ytan hela kvällen också, men jag har jävligt mycket värk just nu, så det kan sluta hur som helst. Jag önskar att jag hade någon som jag älskade att komma hem till, det här är verkligen så deprimerande. Det kommer att bli mitt mål att uppfylla under kommande år… att bli fri från förtrycket.

Nu tänker jag inte slösa någon mer energi på den människan, jag behöver all energi till att bli fri från min depression och bli hel i min kropp. Jag ska ta och försöka äta en sen middag nu, det har som vanligt slarvats rejält med den saken idag med. Det ar skitjobbigt när man inte har någon aptit, det är som att jag tycker att det är för jobbigt att äta, jag fattar inte varför. Jag ska kolla om det är någon av medicinerna som kanske orsakar detta, det plus min depression kanske. Jag kommer att göra mitt yttersta för att sköta maten igen, det är skitviktigt för att må bra och orka kämpa mot demonerna.

ormen i paradiset

Publicerad 2014-11-27 00:31:04 i Allmänt,

Vilken jävla skitdag det blev idag. Jag gick bara upp i morse för att ta medicin, sedan gick jag och lade mig i sängen igen, vilket jag å andra sidan alltid gör. Jag skulle ta en promenad i skogen var det tänkt, men det blev aldrig av. Jag gav upp idag igen kan man säga, jag har väl givit upp tusen gånger vid det här laget. Jag ligger så på gränsen hela tiden vad gäller mitt mående, så det behövs inte så mycket för att falla ner i mörkret eller komma tillbaks igen, det hade varit bättre om det var lite stadigare mitt mående.

Jag sitter fast i den här misären och hittar liksom inte någon väg ut ur det här. Det skulle på ett sätt vara lättare om jag fick beskedet att det inte gick att göra något åt min värk, då kanske jag skulle kunna acceptera min situation lättare och göra det bästa av den. Jag blir galen av att inte göra någonting vettigt, samtidigt orkar jag inte göra någonting, jag kommer liksom inte för mig att sätta igång med någonting. Det är knepigt eftersom jag helst gör saker med händerna, pysslar med konsthantverk eller liknande.

Om jag kunde få hjärnan att fungera normalt igen så kunde jag ju lägga lite mer energi på att få struktur i mitt liv, men hjärnan är ju helt ur funktion på grund av depressionen, vilket i sig ökar på stressen ytterligare faktiskt. Just nu så känns det som att jag aldrig kommer att få tillbaks orken eller glädjen igen, och det känns inte ens som att jag bryr mig. Det är verkligen trist att aldrig kunna komma med något kul när man pratar med mina nära och kära… jag förstår ärligt sagt inte att de ens orkar prata med mig.

Det är lite kul att läsa andra människors bloggar, dels för att man kan känna igen sig själv i de som bloggar för att ha det som en säkerhetsventil. Det blir nästan alltid negativa saker som de också skriver om, det är ju de negativa tankarna man behöver få ur sig. Förmodligen så gör vi gnällbloggare fel som fokuserar på det negativa, men det är lättare sagt än gjort att skriva om positiva saker när man inte upplever något i ens liv som positivt när man är nere. Visserligen vet man att vissa saker är positiva, men problemet är att man inte känner det rent emotionellt, om ni förstår vad jag menar.

Jag skriver säkert tio inlägg eller vad man nu ska kalla dem, om dagen. Det som är så pinsamt är att de i stort sett är identiska… det finns liksom inget att berätta från mina dagar. Det mest spännande som händer mig i veckorna just nu är min kbt som jag går på varje torsdag, annars är det bara helgerna som om man har tur, kan bjuda på lite glädje… och det är när barnen och barnbarnen har möjlighet att hälsa på. Förra helgen ville grabben komma och hälsa på, men då sa frun att de inte fick komma för att hans småttingar hade vattkoppor… va fan, vi är ju immuna mot det, så det var väl bara någon grej hon fått för sig.

Jag har väl sagt det här förut, men jag tål inte min fru. Det har jag inte gjort på många år. Man kan ju undra varför jag inte har lämnat henne ännu, men det beror på att jag dels inte har orkat eftersom det har varit så mycket tungt som har hänt de sista sju åren, och dels för att jag varit rädd att förlora kontakten med hennes vuxna barn som jag älskar som mina egna. Jag skulle inte klara att vara utan dem, de är ju det bästa med mitt liv, och utan dem fungerar det inte. Min fru skulle utan att tveka använda både de vuxna barnen och våra gemensamma som slagträ mot mig.

Frugan har nästan alltid använt barnen som vapen mot mig, och det är så jävla vidrigt när jag tänker på det. Jag ska erkänna att frugan är en av anledningarna till att jag mår som jag gör, och jag kommer att lämna henne när jag har tillräckligt med ork att göra det. Jag tror faktiskt att min fru lider av en psykisk sjukdom, helt ärligt alltså. Jag tittade på en dokumentär om narcissism, och det blev en riktig aha-upplevelse. Jag kände igen alla symptom helt klockrent, och det som var mest skrämmande är det att en narcissist är det väldigt svårt att lämna just på grund av att de gör vad som helst för att få sin vilja igenom… och de gör verkligen allt för att krossa sina motståndare. Det förklarar att de beteendena som hon har är vidriga, just det att hon inte drar sig för någonting vad gäller att få sin vilja igenom… herregud, frun använder sig ju av sitt eget döda barn som vapen… vilket hon även gör mot sina barn.

Jag såg flera dokumentärer om narcissism och även någon om psykopati, och i den ena dokumentären beskrev anhöriga till en narcissist, att de är som en maskin, en maskin som gör saker endast för att få livet att bli på dennes sätt, det finns inte i deras sinnevärld att göra saker för att någon annan än den själv. Flera valde att kalla narcissisten för det… de kallade sin egen mamma eller vem det nu än var i sin egen familj för… det.

Vi pratar om en psykisk sjukdom som gör den drabbade till en maskin, vars enda uppgift är att jobba för att uppfylla sin egen förträfflighet, sin egen dröm och inte stanna för någonting… den är redan programmerad, så det är inget som man kan resonera bort eller ändra på, för programmeringen säger att den ska stoppa när målet är nått… inte innan, under inga omständigheter.

Toppen, nu har man en maskin hemma som skulle kunna döda för att nå sina mål. Jag är inte rädd för min eller barnens säkerhet, inte fysiskt i alla fall. Och personligen så skulle bara döden komma som en befrielse, för mitt liv är redan förstört av den. Den har även gjort mycket skada hos barnen, särskilt de tre yngsta. Den yngste dottern och jag pratade om psykisk ohälsa och sådant, jag berättade om dokumentärerna som jag sett, och jag rekommenderade henne att se dem. När jag berättade för henne vad en narcissist var så skrattade hon… mamma är ju sån ju, det stämmer in precis på mamma… vad skulle jag säga? Jag svarade att vi alla har sådana drag mer eller mindre, men att det blir en prognos först när det blir ett problem för den drabbade.

Nu är jag så trött att jag måste sova litegrann. Jag ska försöka skriva lite i imorgon om det här med den maskinen och varför det inte är så lyckat att vara drabbad av den maskinen. 

Jag faller ner i mörkret

Publicerad 2014-11-26 16:41:11 i Allmänt,

Det har inte varit någon vidare dag för mig idag. Jag har inte klivit ur sängen ännu fast klockan är fyra på dagen. Jag brukar fastna i sängen de dagar som jag har ondare eller mår sämre. När jag är tvungen att göra saker så brukar jag komma igång ändå, men idag var det svårt. Jag har så lätt att komma ut balans, och när jag gör det så finns det en så dålig buffert som skyddar mig mot att glida in i depressionsdimman. Jag är ett skämt, klarar inte av ett vanligt liv längre.

Varje gång jag tappar fotfästet så faller jag så jävla hårt, man är som en gammal gubbe på hal is ungefär. Jag hade stora planer för den här dagen, det var tänkt att jag skulle tvinga ut mig i skogen för att få lite frisk luft och motion, men nu har jag legat inne i sängen och haft ångest istället, och det är ju ett riktigt nedköp. Nu är det visserligen mörkt ute, men det går att gå ut ändå, och jag skulle vilja göra upp en eld i skogen och bara ligga ner bredvid elden och mysa i värmen från den. Att sitta vid elden är en riktigt bra avstressande aktivitet, jag lovar att inga mediciner slår det.

Jag känner att det är för många faktorer som kan gå fel i mitt liv, det är alltid något som strular och bryter av min väg upp ur dimman. Idag var det en skitsak, men det brukar det å andra sidan alltid vara, det är bara det att min hjärna gör en sådan stor grej av allting, så det finns alltid stora hemskheter som händer konstant i mitt liv, typ att jag spiller mjölk på golvet eller att det har kommit en påminnelse på någon räkning. Ni förstår vilka oövervinnliga problem man har att brottas med.

Tänk om jag skulle kunna lindra min värk så pass mycket att jag orkade träffa lite människor jag älskar, det skulle göra värken lättare att härda ut, ja faktiskt minskar värken när man har mer gladhormoner i kroppen som man får vid kärlek, motion, glädje och annat som man uppfattar som positivt. Jag måste hamna i en uppåtgående spiral med mindre värk… blir mer energi… mer energi orkar träffa folk, som ger mig mer energi… Så jag orkar mer osv. Som det är nu så är spiralen på väg neråt hela tiden. Jag är rädd att jag inte orkar komma igen någon mer gång snart, jag har haft en sådan lång nedåtperiod nu.

En sak jag har tänkt på den senaste tiden är att det är så ensamt livet. Allas liv kanske inte är det, men jag känner mig så ensam, och det skrämmer mig. Jag menar inte sällskap och så, utan att ha någon man kan dela sina innersta tankar med. Det är läskigt att man är ensam om sina tankar… det är bara jag själv som hör dem… ingen annan kan komma till undsättning om det går åt helvete. Jag önskar att man hade någon som kunde säga – det är lugnt, jag är med dig här inne, du är inte själv, jag finns i dina tankar och i ditt hjärta vart du än går, vart du än är.

Jag vet inte om man ska behöva leta igenom hela världen innan man hittar den som är ens själsfrände, jag orkar inte ens gå ut… hur i helvete kommer det att gå för mig då? jag är rädd. Det känns som en mardröm att behöva vara ensam fast man har folk runt omkring sig. Det är ingen som förstår det som finns inuti min själ… de ser bara ett skal som verkar rätt ok, kanske lite blek och mager, men det går väl över… tänker de. Jag är inte så säker på att det går över faktiskt, jag är rädd. Jag är rädd för att vara den siste människan kvar på jorden, ingen annan levande själ i hela universum.

Om man är den enda i hela universumet, hur ska man då veta att man kan dö… om jag dör så finns det ingen som kan se att jag är död… om inget levande finns i hela universum… hur vet då universumet att det finns, det måste finnas ett medvetande för att veta… ett liv för att existera… tänk på det… tänk på varandra, och var rädda om de ni har i era hjärtan… det är inget kul att vara ensam. Om man sover resten av den här resan, så kommer jag träffa mer själar än jag gör när jag är vaken. Jag behöver sova, jag vill sova så länge, sova tills jag har fått tillbaks min livsglädje igen. Jag vill verkligen börja leva igen, jag vill verkligen leva igen… jag ska leva igen, så är det.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela