Lite ljusare...nice
Nu har jag klarat av min andra träff på kbt:n, och det gick väl bra. Det är lite onödigt egentligen att jag går på den, för egentligen kan jag redan det där eftersom jag gått på det förut. En sak som är bra med att gå sådär i en grupp är att man träffar människor som är i samma situation som en själv, eller åtminstone i en liknande situation. Det känns bra att få prata med andra människor, det blir ju inte så ofta man gör det annars, eftersom man är så låg. Jag blir väldigt folkskygg när jag mår skit, och då mår jag ännu mer skit, eftersom jag då bara träffar min fru, som jag inte ens tål.
Jag fick lite hemläxor till nästa möte om en vecka, och det ska jag fan i mig klara också. Det är svårt när man har mycket värk, om det inte hade varit för värken så hade jag inte varit i den här situationen, men, men, nu är det så, och det är väl bara att gilla läget. I läxa fick jag till uppgift att göra saker jag blir glad av, och det ska vara saker som jag bara gör för min egen skull. Det var ett jättefint mottagande jag fick när jag kom hem, det var min fru som började tjata och gnata direkt på mig, helt utan anledning.
Det råder inga tvivel att jag är färdig med den människan, det är någonting som är alvarligt fel i hennes huvud, och jag tror inte att det bara beror på att hon har någon diagnos… hon är ond. Jag skulle faktiskt tro att jag skulle må mycket bättre om jag fick vara ifred från hennes bråk. Jag kan ha en viss förståelse för att hon är lite sur, det är väl inte så skoj för henne att sköta det mesta hemma, men jag gör mitt bästa, och det är jäkligt svårt för mig med min jävla rygg och mitt satans bäcken som värker hela tiden. Idag hade jag dessutom storhandlat, och det är en riktig pärs.
Jag känner mig ändå lite glad, eller glad kanske var att ta i… jag är i vilket fall ett par snäpp ovanför mitt bottenrekord, och det är en framgång. Jag tror att det beror på att jag fick träffa lite människor där på kursen idag, och framför allt att få prata med levande människor gjorde gott. Jag ska försöka att hålla mig ovanför ytan hela kvällen också, men jag har jävligt mycket värk just nu, så det kan sluta hur som helst. Jag önskar att jag hade någon som jag älskade att komma hem till, det här är verkligen så deprimerande. Det kommer att bli mitt mål att uppfylla under kommande år… att bli fri från förtrycket.
Nu tänker jag inte slösa någon mer energi på den människan, jag behöver all energi till att bli fri från min depression och bli hel i min kropp. Jag ska ta och försöka äta en sen middag nu, det har som vanligt slarvats rejält med den saken idag med. Det ar skitjobbigt när man inte har någon aptit, det är som att jag tycker att det är för jobbigt att äta, jag fattar inte varför. Jag ska kolla om det är någon av medicinerna som kanske orsakar detta, det plus min depression kanske. Jag kommer att göra mitt yttersta för att sköta maten igen, det är skitviktigt för att må bra och orka kämpa mot demonerna.
