Samariten
Det känns inget kul att man inte kan var den person man egentligen är. Jag skulle vilja att jag fick tillbaks min kraft och energi igen. Även om jag säkert kunde uppfattas som jobbig förut, pga. att jag var lite för pigg och hade så mycket energi, så skulle jag ändå vilja vara den jag är innerst inne. Tänk vilken nytta man gjorde när man var piggare. Min dröm nu, skulle vara att jag kunde få arbeta med andra människor, gärna med gamla eller ungdomar. Jag har känt att det fattades något i mitt liv, något som jag nu tror har kommit på. Jag skulle vilja ge lite mer än bara mina hantverkskunskaper, jag skulle vilja ge av mig som person istället. Jag älskar människor, även om min depression får mig att fungera tvärtom.
Det är så synd att det inte finns någon möjlighet för hemtjänsten att ta sig lite tid med de gamla. Jag skulle tro att det vore ett otroligt stort tillskott till de äldre om någon kunde sätta sig ner och fika med dem, bara vara sällskap en halvtimme eller helst ännu längre tid. Det är många av de gamla som inte träffar någon annan än hemtjänsten under veckorna, och jag vet att det skulle pigga upp dem något otroligt. Jag är dessutom genuint intresserad av deras historier, och delar gärna med mig av mina historier och känslor. Jag tror att de skulle bli både gladare och friskare, dessutom kunde jag ha med en hund som de fick gosa med.
Nu är jag kanske inte riktigt redo för detta ännu, men det borde finnas massa människor som kunde ställa upp. Varför inte låta arbetslösa ungdomar vara med och träffa de gamla, det skulle nog vara nyttigt för dem med? Om jag skulle vara en sådan resurs så skulle jag behöva ersättning för bilen och lön för mödan. Eftersom jag ändå just nu får bidrag från kommunen så skulle det inte kosta dem så mycket mer än det redan gör. Om det blir så att jag blir frisk och kan börja jobba på ett vanligt jobb, så kunde jag ju jobba ideellt ett par kvällar i veckan. Jag ska lyssna med kommunen om det finns någon jag kan vända mig till om det här.
