TheRymdBoy

Rätt så mörkt i mitt sinne nu

Publicerad 2015-01-27 13:00:37 i Allmänt,

Det känns som att jag har givit upp helt nu. Jag har letat efter anledningar att vilja fortsätta att leva, men jag hittar inte några. Jag har underbara barnbarn och barn, men jag blir inte ens glad på riktigt när jag träffar dem längre… allting känns som att det hänger ett grått moln över det. Det känns inte så kul att jag inte ens blir glad av dem som jag älskar mest i hela världen, och det är inte deras fel egentligen, men jag blir så nedstämd av tonåringarnas och fruns uppträdande. Om jag inte hade haft min depression så hade jag kunnat hantera det bättre, men nu bryter jag ihop för minsta lilla bråk… och bråkas gör det ofta.

Jag ska försöka vara helt ärlig om jag träffar min psykolog senare i veckan, men det brukar sluta med att jag inte säger som det är, utan låtsas att jag är mindre nedstämd än vad jag är. Jag tänker faktiskt på självmord dagligen… flera timmar om dagen oftast, mina tankar glider in på det som lösning på mina problem. När jag träffade min handläggare på socialkontoret så sade jag till henne att jag förmodligen kommer att skjuta mig om jag hamnar på gatan, och det är inte för att jag är rädd att hamna i rännstenen utan snarare att stå till svars inför min familj, släktingar och bekanta, som säkert kommer att vara fördömande och ifrågasätta mig som familjeförsörjare.

Jag kan nog inte leva med skammen det kommer att medföra… det hade varit en stor skillnad om man inte hade haft barn eller några anhöriga överhuvudtaget. Jag kommer att ta en dag i taget, och om det blir förjävligt så finns det åtminstone en lösning på ALLA problem, men jag hoppas att det inte behöver bli så… för barnens och mina anhörigas skull. Jag har ställt in allting i livet den här veckan, och jag har inte klarat av att åka till vare sig sjukgymnasten eller kbt-behandlingen… jag har varit för nere och för stressad över ekonomin och min värk såklart. Jag kommer att försöka förhala lite räkningar som ska betalas, men det är så extremt ansträngande för mig att ringa dessa samtal.

mörka tankar

Publicerad 2015-01-18 23:19:14 i Allmänt,

Jag har haft det tungt en tid nu, eller tungt har jag ju haft det väldigt länge, men det har varit lite jobbigare nu än vanligt. Jag kämpar med att bli av med min depression, men det går inget vidare faktiskt. Det var uppehåll från mötena med psykologen som jag deltar i, det är kbt som jag menar. Jag tyckte att det började släppa lite och livet kändes inte lika tungt som det gjort en längre tid nu. Tyvärr så är det mycket tack vare ekonomin som jag mår dåligt, men inte endast över det, men det är inte lättare att bli bra när konkursen och hotet att få bo på gatan närmar sig.

Som bekant så har jag ju hjälp av kommunen med försörjningen eftersom jag är utförsäkrad. Nu har de börjat att tala om att jag måste sälja huset… problemet är bara att det inte finns något boende man kan få med min och fruns nuvarande situation i åtanke. Vi har inte något jobb, vi är båda sjukskrivna utan rätt till ersättning… så situationen är minst sagt påfrestande på psyket. Det har blivit mycket mörka tankar den senaste tiden… väldigt mörka. Jag hoppas att jag inte fegar ur nästa möte med psykologen.

 

Vilken Nolla man är

Publicerad 2015-01-14 12:11:19 i Allmänt,

Jag orkar snart inte kämpa mer, det tar så otroligt mycket energi att vara orolig över ekonomin hela tiden. Det brukar vara det första jag tänker på när jag vaknar, och det sista när jag somnar. Mon dotter är djupt olycklig över vår fattigdom, och det förstår jag verkligen. Jag känner mig skyldig till vår utsatta och utfattiga situation. Om jag hade orkat kämpa mot värken så pass mycket att jag kunde arbeta heltid, så hade vi inte hamnat här. Min fru verkar inte förstå vilken situation vi befinner oss i, inte heller hur svår den är. Hon tror att om man snålar så räcker pengarna, men problemet är att alla fasta kostnader är mer än inkomsterna.

Många skulle nog skrika och bråka med dem som har tagit besluten att vi inte ska få sjukpenning, socialbidrag eller arbetslöshetsersättning, men det kan inte jag göra, för jag tycker att det är mitt ansvar att försörja familjen, och det har misslyckats med. Det är mitt fel alltihopa, och faktiskt frugans också, eftersom hon inte heller kan jobba, eller vill jobba, jag vet inte faktiskt. Hon har jävligt ont, så det är klart hon inte grejar det. Samhället ville ha mer pengar i plånboken, och det fick dom… men de som råkar bli sjuka en längre tid, och fattigare en ännu längre tid, de ville inte ta bort våran välfärd, med en sjukförsäkring som suger röv.

Jag har slutat att vara arg på samhället faktiskt… och med samhället menar jag regeringen, företagen, cheferna och även vi vanliga gubbar och gummor ute i vårt land. Alla rycktes med i den här konsumtionshysterin som har bäddat för mer inkomster för de som redan hade hyfsat med stålar. Jag tror att även jag hade varit ett konsumerande monster om jag hade haft det fett ställt, men jag hoppas att jag kommer att ha samma inställning som nu. Min dotter är jättearg på mig för att jag inte kan ge henne pengar till fina kläder och smink, smycken, resor, och en massa skönhetsprodukter. Jag hoppas att det går över snart, för jag känner mig så jävla värdelös när jag får höra att hon hade varit lyckligare om jag hade pengar,

Dottern har inte trivts här i stugan, och jag förstår varför… den e ett ruckel, äckligt, vidrigt och framförallt jävligt långt bort från stan och hennes kompisar och hennes gymnasium. Indirekt är det min dåliga rygg som har satt oss i den här situationen, men det var inte jag som ville flytta hit, utan det var hennes mor. Det var jättedyrt och i dåligt skick huset, men frun ställde till ett jättegräl om att hon ville flytta hit, och jag var för svag för att säga ifrån… hon går inte att nå när hon vill ha något, det måste bli så, även om hon måste gå över lik… liken efter sina egna barn.

De pengar som jag drog in på arbetet gick i stort sett till hennes jävla hundaffärer. Hon skulle ha en ny hund i kvartalet, och jag ljuger inte om att det har kostat så mycket pengar att barnen fick växa upp som trashankar. Om jag ville att barnen skulle få nya kläder så sa häxan att de hade fått de äldre syskonens kläder, och dem får de ha tills de växer ur dem. Eftersom de hade äldre syskon så betydde det att de fick bara begagnade trasor, och sällan fick något som var gjort i samma årtionde som de levde i.

Det känns lite orättvist att det är jag som får dotterns vrede när det är hennes mamma som har varit den som gjort att vi inte har haft pengar, eller när vi haft pengar köpt hundar för dem. Jag mår så dåligt över allt det här med pengarna, och jag tror att det är den största orsaken till min otroliga stress som plågar mig med sitt ältande. Varenda gång som jag måste använda pengar eller ge pengar till något av barnen eller frun, så mår jag jättedåligt, och vi ska inte tala om räkningarna… usch. Jag tänker ofta på hur jag ska få tag i pengar, och jag funderar på ett rån, kidnappning eller att sälja mitt självmord till en kvällstidning… varav det sista alternativet skulle lösa alla problem om man tordes genomföra det.

Jag tror att jag skulle kunna jobba om jag kom till rätta med mina psykiska problem… eller man kanske ska säga min depression istället så att folk förstår. Det finns säkert något jobb som jag skulle kunna klara av på halvtid eller något, det gäller bara att få rätt hjälp med att hitta något och att få det stöd som jag behöver för att klara det. Jag ska faktiskt träffa en arbetsterapeut på fredag, så vi får se vad han har att komma med. Om vi hade bott lite närmare civilisationen så hade det varit mycket lättare att ta sig till jobbet eftersom jag bor så sjukt avsides. 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela