TheRymdBoy

Moder jord

Publicerad 2014-10-31 12:57:32 i Allmänt,

Jag fattar inte hur folk tänker egentligen. En sak som jag har lagt märke till, är ökningen av dessa enorma suvar och flakbilar. När man parkerar sin lilla bil på stormarknadens parkering så står dom där… och ofta, faktiskt nästan uteslutande, så är det en kvinna mellan trettio och fyrtio år som är förare av den. Där hoppar denna kvinna ut ur bilen som väger som tre bilar i storleken småbil. Kvinnan brukar vara i övre medelklass, ofta uppsnofsad och utåt sett en lyckad person. Det jag blir förbannad på är att de måste köra dessa bilar fast de är så fel mot miljön.

Ofta när jag är låg i humöret, blir jag också lättare upprörd, eller arg. Vid sådana tillfällen kan jag bli väldigt pessimistisk och känner det som att jorden kommer att gå under på grund av mänsklighetens dumhet. Jättebilens ägare har ofta två små barn med sig i bilen, troligast sina egna som dom älskar mest i universum… ändå bidrar dem till att förstöra den jord vi lever på. De förstör ju deras egna barn och barnbarns framtid.

Det är skrattretande att se dessa nyrika människor… eller vi kanske skulle kalla dem för självmordskonsumenter istället? Det är samma människor som far fram i sina fartmonster till båtar som slukar bränsle i enorma mängder. Samma människor som de som köper mark i Stockholms skärgård och exploaterar den sönder och samman… allt detta bara för pengarnas skull. Det är oerhört plågsamt att se dessa människor leva i sådant överflöd, tänk om deras förmögenheter fick delas mellan alla människor på jorden… det skulle inte finnas någon svält då.

Världen är en sådan orättvis plats. Den får mig att vilja ge upp allt och bara dö, klarar inte av att se giriga människor förstöra jorden för deras vinnings skull. Det är konstigt att folket inte reser sig upp som en stark man, och säger ifrån på skarpen. Tyvärr så glider även vanligt folk in i samma suggestiva värld när de får kontakt med pengar eller makt. Det är en sådan stark kraft den där pengakåtheten, så stark att folk till och med dödar för att komma över pengar. Jag kan förstå om en fattig man som inte kan ge sina barn mat, stjäl och eventuellt dödar för att kunna föda sina avkommor… men det blir konstigt när det är en människa som har hundratals miljoner gör samma sak.

Fortsätt att resa runt halva jorden för att dricka paraplydrinkar i ett varmare land… fortsätt att slänga soffgruppen på grovsoporna, för att få köpa en ny i årets mode… fast den andra var felfri och kunde komma någon annan till nytta. Köp stora lastbilar för att kunna var coola eller helrätta när ni lämnar ungarna på dagis eller åker till ert fitnesscenter för att äta kvarg och köra ett pass poweryoga. Tänk inte på miljön när ni läger in er halvårsgamla smartphone i en byrålåda för att få köpa den nya modellen. Fortsätt att leva som om jorden skulle hålla ett jävla år till, fortsätt och stå ert kast… jag vill inte höra något gnäll när ni kommer på att det visst var försent för vår moder jord att läka ihop efter våran våldtäkt av henne.

Moder jord tog hand om oss, såg till att vi kunde andas och äta oss mätta. Hon såg till att det fanns rent vatten filtrerat och drickbart efter naturens reningsprocess. Hon är den enda av oss som är tillräckligt klok och vis för att kunna hålla hennes kropp frisk och stark… den ende som kan balansera allt som finns på vår planet, och göra det perfekta eviga kretsloppet fungerande. Om vi lägger oss i hennes jobb, så kommer vi göra fel, eftersom vi tenderar att välja lösningar som är lönsamma och genererar pengar istället för de lösningar som räddar hennes liv.

Fega krakar

Publicerad 2014-10-28 15:57:08 i Allmänt,

 

Det är inget kul att vara hemma jämt, jag blir galen av det faktiskt. De enda jag träffar är de som ingår i min familj… och alla dom är för det mesta väldigt negativa och gnälliga, dels pga. nedstämdhet och delvis av att det ingår i deras personlighet. När jag tänker efter så är det nog till en stor del det som har påverkat mig i negativ riktning. Jag är vanligtvis en jävligt positiv människa, men åren av värk och elände har satt sina spår.

Jag behöver omge mig med roliga och glada människor för att blomma, men nu är det bara folk som får mig att vissna. Jag vet inte hur jag skall klara av att överleva den här skiten. Allt är emot mig… det är en jävla uppförsbacke som aldrig tar slut. Jag skulle nog behöva träffa en psykolog snart, jag börjar tappa hoppet faktiskt.

Jag skulle vilja ha ut min berättelse till folket… som en ögonvittnesrapport. Det skulle vara nyttigt för de flesta att se hur det kan gå om det vill sig riktigt illa… om man blir sjuk t.ex. De flesta tror inte på mig när jag förklarar hur det går till, med sjukförsäkring och ersättningar. Jag hade inte ens förstått själv, hur illa det stod till med landets sjuka och arbetslösa. När man mår dåligt så kan räcka med avslag på sin ansökan om sjukpenning för att livet skall rasa totalt.

Jag kan lugnt säga att jag har varit på väg hundra gånger att ta mitt liv när jag inte orkat kriga mot samhället. Som en liten sjuk stackare så märker man att försäkringskassans handläggare passar på att tvåla till en när de ser ett lätt byte. Självklart är det lättare att avslå en deprimerad persons ansökan… de orkar ju inte ge något motstånd. Om jag fick ge igen på något sätt så tror jag att jag skulle kunna bli lite gladare… eller jag menar att jag skulle få tillbaka lite självkänsla. Min handläggare på försäkringskassan mer eller mindre rövknullade och förnedrade mig… hon spottade och sparkade på en människa som ligger ner, och det skulle hon behöva bli straffad för… de kanske kunde ge henne sparken, så hon får veta vad utsatthet innebär.

Fy fan vilka jävla svin det är som finns i vårt samhälle… och särskilt obehagligt blir det när det är människor med makt som utnyttjar den för att skada eller ge igen för saker som har hänt dem tidigare i livet. När jag ringde min handläggare på försäkringskassan var hon fruktansvärt spydig och rent ut sagt dum. Jag fick så klart hålla masken och vara ännu mer ödmjuk än vad jag redan var. Jag var rakt igenom jättetrevlig och positiv… men inte hjälpte det. Det var nästan som att hon blev ännu dummare när hon märkte att jag var ödmjuk och lite underkastad. Hela det samtalet fick mig att känna mig smutsig, äcklad av mig själv för att jag lät henne förnedra mig över telefon.

Jag är stark och farlig… ja alltså om det var en farlig situation som hotade mig eller en medmänniska. Det vore en lätt match för mig att besegra den handläggaren eller någon annan myndighetsperson som misshandlar mig fysiskt eller psykiskt… förstår dom inte att de också måste bete sig civiliserat? Jag skulle vilja möta denna tjänsteman i en duell… jag skulle vilja möta ALLA de som skadat mig nu eller tidigare i livet, och se om de var lika tuffa utan sina myndigheters skydd. Jag tänker på filmen med Michel Douglas… fallin down… så skulle jag också vilja göra, utan att någon oskyldig blev skadad eller tog illa vid sig.

Det absolut fegaste någon människa kan göra, är att sparka på en som ligger ner… och så gör dom det. De borde skämmas, och om det finns en himmel så bord de inte komma dit i alla fall. Jag tror att jag skall säga dem sanningen nästa gång de är dumma och otrevliga… och skita i att de kommer göra allt för att förstöra för en… och göra mitt liv till något det ändå reda är… ett helvete!

Utan Skyddsnät

Publicerad 2014-10-27 15:38:51 i Allmänt,

 

Varför känns det som att allt är slut nu? Det är en konstig känsla av en stor tomhet som är i mitt inre. Jag fyller inte dagarna med händelser, kan man lugnt påstå… det blir så tråkigt och fattigt livet, när man inte sysselsätter sig med något vettigt. Jag har faktiskt funderat på om jag skall skriva min självbiografi… eller åtminstone en översikt över livet som inte blev så värst spännande. När jag ser människor ha skoj eller trevligt, så blir jag ledsen… inte så mycket att jag saknar det, utan snarare faktum att jag slutat sakna det.

Jag har inget driv framåt överhuvudtaget… inte ens en dröm om ett bra liv har jag längre. Har jag givit upp allt? Ja, för tillfälligt i alla fall. Tvåhundrafemtio spänn på kontot har jag i alla fall… jippie! Jag skulle ha fyllt i en massa papper redan för att få hjälp av kommunen, men det är så svårt att ta tag i det när man mår piss. Jag förstår verkligen hur folk hamnar på gatan utan tak över huvudet. Samhällets skyddsnät fungerar rätt bra om man är frisk i själen och kan och orkar föra sin talan… annars så finns det ingen som kommer att hjälp dig.

Det känns verkligen skrämmande att hela min familjs liv vilar i mina händer… tänk om jag inte orkar det här en dag?  Vad fan händer med familjen då? Socialtjänsten har gjort det klart för mig… att om jag inte orkar skicka in rätt handlingar så förlorar jag rätten till hjälp. jag hänger inte med i alla svängar med sjukskrivning, utförsäkring, avslag och överklagan… a-kassa och arbetsförmedling, aktivitetsrapporter och alla andra jävla instanser och blanketter… fy fan.

Jag orkar inte en dag till… känner jag rent spontant… orkar inte försöka tänka ut en handlingsplan eller ringa myndigheterna med alla mina frågor… jag orkar inte. Jag skulle bara vilja sova i hundra år, eller kanske ännu längre… typ för alltid. Om jag inte orkar… vem fan ska orka åt mig då? Jag har ju verkligen ingen jag kan be om hjälp… dels för att jag suger på att be om hjälp, och dels för att jag inte vet vem jag skall vända mig till.

Min hjärna fungerar inte så bra längre, rent kognitivt är det en katastrof. Jag skriver och tänker samma saker om och om igen… tankarna gör loopar i huvudet, och det leder ju ingen vart. Man kan säga att nittiofem procent av mina tankar leder tillbaks till ruta ett… där börjar nästa varv med svidande tankar… tillbaka till ruta ett, om och om igen och igen… aldrig framsteg, bara meningslöst grubblande. Det är verkligen handikappande med depression… och jag vill bara säga att jag verkligen försöker göra mitt bästa… men det är så svårt för de runt omkring mig att se hur hårt man verkligen försöker.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela