Tuffa tider
Jag ligger illa till vad gäller den ekonomiska biten, och det är nog värre än jag har erkänt för mig själv tyvärr. Eftersom både jag och den kvinnan som jag är gift med är utförsäkrade så har vi hjälp av socialkontoret. De hjälper till med en liten summa pengar varje månad, men eftersom vi är fyra vuxna i familjen så räknas bara jag och frun in i hushållet, och om barnen som är myndiga behöver hjälp ekonomiskt så får de söka bidrag själva. Tyvärr så klarar mina barn inte av att söka bidrag av olika anledningar, och jag förstår dem för det är skitjobbigt att behöva be om hjälp.
Eftersom bara jag och frun räknas in i bidraget så får vi också försörja barnen med vårt lilla bidrag, vilket inte är hållbart eftersom pengarna räcker bara till hyran och de fasta avgifterna man har. Jag har räknat med att vi har sextio kronor för hela familjen att äta för varje dag, men det är nog tyvärr ännu mindre eftersom jag räknade på en månad som det var jävligt lite räkningar på. Det finns vissa saker jag skulle kunna skita i och betala, som t.ex. tv-avgiften som är femhundra i kvartalet, och våra mobiltelefoner… även om det känns omöjligt att klara sig utan dem. Jag har i alla fall försökt att dra in på maten för min del, och jag struntar i att handla grönsaker och frukt… fast frun bråkar om att vi måste ha det hemma.
I värsta fall så får jag ordna mat och pengar på ett olagligt sätt, men problemet är ju det att jag inte orkar det fysiskt eller psykiskt… det fungerar inte med min värk eller min depression. Jag har så svårt att sätta igång med saker, så det lär inte fungera. Jag har också väldigt svårt att ta saker som tillhör någon annan, men det skulle kunna gå om jag visste att det var en människa som badade i pengar, någon som hade blivit rik på att ta från de fattiga. Jag undrar faktiskt om människor förstår att vem som helst kan hamna i min situation om de blir sjuka en längre tid.
Jag har funderat på att dumpstra som det heter, jag alltså leta igenom de containrar som matvarubutikerna slänger sina felfria varor i… bara för att datumet har gått ut, eller för att semlan som bakades igår säljer inte dagen efter. Jag har faktiskt haft hjälp av några butiker genom åren, men då frågade jag efter fågelbröd, ja alltså att jag skulle ha gammalt bröd att ge till fåglarna på vintern. Det var värsta guldgruvan, ibland så var det munkar och wienerbröd med bland alla limpor och frallor. Jag skulle kunna fråga i några butiker nu igen, men jag vet att de inte är så pigga på att ge bort gammal mat.
Om man drabbas av en sjukdom som gör att man inte klarar av att jobba så kan det gå riktigt illa. Säg att den som bor i ett hus som de har lånat två miljoner till, blir sjuk så pass länge att de blir utförsäkrade och kanske arbetslösa. När de inte längre fick någon sjukersättning så kanske de fick leva av sina eventuella livsbesparingar, och när de var slut så fick de vända sig till socialkontoret för hjälp ekonomiskt. Socialen skulle sedan be dem att sälja huset för att leva på en eventuell vinst. Om de fick en vinst så skulle de kunna leva på den ett tag, men vart ska de bo?
Om man är sjuk och utan jobb så blir man inte erkänd som varken hyresgäst eller medlem i en bostadsrättsförening… så boendet lär bli svårt att ordna. Att få en hyresrätt i anslutning till en storstad är inte det lättaste, och det finns inte någon förtursregel som säger att vara bostadslös ger rätt till förtur. Det enda i dagsläget som ger förtur är att man har skyddad identitet eller har blivit utsatt för våld och kränkningar i hemmet… men hur det skulle gå med den regeln om man hade sålt sitt boende vet jag inte.
Det är en riktigt tuff miljö i Sverige vad gäller de som blivit sjuka på ett eller annat sätt… det leder inte sällan till att den som blivit utförsäkrad helt plötsligt står på gatan utan boende, och i värsta fall så leder denna situation till att den sjuke blir utslagen ur samhället fullständigt. Om den sjuke redan har en psykisk ohälsa som t.ex. depression att brottas med, så blir det ofta den här situationen som sätter den sista spiken i kistan på den sjuke… det leder då till att den sjuke och utförsäkrade, svikne av samhället, förnedrad av myndigheterna… tar sitt eget liv, eller fryser ihjäl på en parkbänk eller liggandes på ett par flyttkartonger under en bro någonstans.
Jag hoppas att det blir ändringar i sjukförsäkringslagen och att de som inte klarar av att jobba faktiskt får den hjälp som de trodde att de hade i ett modernt samhälle som Sverige utger sig för att vara. Självklart så har de som skriver lagarna inte en lika utsatt situation som de som blir knäckta av dem, de har ju sina fallskärmar och avtal och sparkapital att de kan leva som kungar livet ut om så skulle krävas av dem. Jag är less på det här samhället, och det är faktiskt först och främst de stora klasskillnader som finns i vårt samhälle som stör mig… det finns gott om pengar, så vi ska ha råd att hjälpa våra gamla, sjuka, utsatta och våra barn… det är ingenting att snacka om… stålarna räcker till alla, och ingen ska behöva ligga och frysa ihjäl bara för att de har råkat ut för en sjukdom som hindrar dem från att förvärvsarbeta.
