TheRymdBoy

 

 

Det är lite lustigt det här med Alliansens sjukregler… men å andra sidan är det ny regering nu, så det är väl den rödgröna rörans sjukregler nu. Jag hamnar som så många andra i en lite knivig sits. De flesta som är sjuka en längre tid hamnar verkligen i utanförskapet efter att de blivit utförsäkrade. Nu talar jag inte om mig först och främst… jag är ju ”frisk” nu. Först blir denne sjuke sjukskriven, och allt är i sin ordning. Efter ett visst antal dagar så blir man sedan matchad mot alla på arbetsmarknaden förekommande jobb. Eftersom det finns så många olika arbeten på arbetsmarknaden så anses i regel alla som arbetsföra.

Nu ser ju inte verkligheten ut riktigt så eftersom en svårt sjuk människa är totalt oattraktiv på arbetsmarknaden… så den sjuke blir arbetssökande, vilket i sin tur betyder att den sjuke måste söka arbeten som i verkligheten inte finns. Oftast så har den sjuke redan en anställning vilken han då måste avsluta. I detta läge har vi alltså fått den sjuke att bli, inte bara sjuk, men också arbetslös. Den sjuke arbetslöse skall nu stå som arbetssökande för att ha rätt till a-kassa, eftersom den sjuke blivit av med den ersättning som denne haft genom sjukförsäkringen… med andra ord försäkringskassans sjukpenning, så är a-kassan den ende ersättning som den sjuke har möjlighet att få.

För att få ersättning via a-kassan så måste den sjuke ta de jobb som arbetsförmedlingen förmedlar. Om inte den sjuke klarar av att jobba så är den sjuke inte berättigad till någon ersättning via den arbetslöshetsförsäkring denne tagit genom sitt fackförbund. Den sjuke har alltså betalt sin arbetslöshetsförsäkring i onödan kan tyckas, ja, den och sjukförsäkringen blir oanvändbara i detta läge. Det som återstår efter att den sjuke har levt av sina eventuellt sparade pengar, är att gå till kommunen för att söka ekonomiskt bistånd… eller som det tidigare hette… socialbidrag.

För att få rätt till socialbidrag så skall du inte ha något sparkapital eller några kapitalvaror såsom: bil, båt, sommarstuga. Om eller när den sjuke har noll kronor i kapital så kan denne få hjälp från kommunen om de tycker att du har det behovet. Om den sjuke bor i ett hus som den själv äger så måste den sälja det och leva av vinsten på huset. I detta läge uppstår nästa problem… eftersom den sjuke inte har någon fast inkomst eller anställning så kan den sjuke inte få något hyreskontrakt på en lägenhet. Nu vet vi ju också att det inte går att få en lägenhet i Stockholm utan att ha köat i många år.

Nu har vi alltså en sjuk människa som befinner sig i en situation som är riktigt knivig. Även om den sjuke har ett litet överskott av försäljningen från sin bostad så är denne nu hemlös. Då kanske man tror att kommunen dvs. socialtjänsten kan hjälpa till med ett boende för att lösa situationen? Tyvärr är bostadslöshet ingenting som ger den sjuke någon förtur… notera att jag skriver den sjuke. Då kan man fråga sig hur den sjuke nu skall kan sköta ett jobb eller bli frisk om denne inte ens har någonstans att bo?

Nu är den sjuke arbetslös, bostadslös, fattig… och håll i er nu… SJUK! Hur i helvete hindrade de nya sjukskrivningsreglerna den sjuke från att hamna i utanförskapet som det talats så mycket om?

 

Jag och min familj befinner oss i utanförskapet… inte för att vi vill, utan för att det blivit så av en rad händelser som vem som helst kan råka ut för. Det hela började med att jag blev dålig i ryggen kan man säga. Mina sjukskrivningar genom åren har varit många och långa. Jag är den svenska sjukvården evigt tacksam för det de gjort för mig… eller med mig. Jag har känt mig värdig under de stunder jag ej kunnat bidra med något till samhället… aldrig har samhället fått mig att känna mig mindre värd pga. mina sjukdomar… inte förrän nu. Visst har jag känt mig värdelös förr också, men nu känns det annorlunda… jag känner mig skyldig. Jag vet inte om det bara är jag som är fånig, eller om det är de nya reglerna som börjar få mig att tvivla.

Jag hade efter viss möda kommit igång i arbete igen efter min sjukskrivning när nästa dråpslag för familjen kom. Min fru hade fått flera diskbråck i ländryggen och var mycket dålig. Hon hade varit sjukskriven en viss tid när hennes arbetsgivare gav henne sparken. Arbetsgivaren hade en policy att omplacera den sjuke inom kommunen om det fanns något jobb som den sjuke klarade av. Det fanns inget jobb för min fru, inget som hon klarade av i alla fall… så därför sparkades hon. Efter detta sa försäkringskassan till henne att de ej skulle bevilja henne sjukpenning längre. Hon fick veta att hon måste skriva in sig som arbetssökande för att få rätt till a-kassa. Hon förklarade att hon inte kunde arbeta för att hon ej kunde transporteras pga. diskbråcken.

Arbetsförmedlingen ville då göra en utredning för att ta reda på hennes arbetsförmåga… en utredning som skulle göras en och en halv timmes bilresa från hemmet. Utredningen skulle ta två veckor. Frugan sade så att hon inte klarade transporten till och ifrån deras lokaler pga. smärtan från hennes diskbråck. Detta fick i sin tur konsekvensen att hon ej fick rätt till ersättning… och vad värre var… de drog in hennes SGI… dvs. de nollade hennes sjukdomsinbringade inkomst… med andra ord så upphörde hennes rätt till sjukpenning för alltid, eller tills hon klarade av att jobba under en längre tid igen.

Vi överklagade beslutet flera gånger men vi klarade inte av att fokusera på uppgiften pga. fysisk smärta… fast den psykiska värken var nog den främste anledningen till att vi inte orkade. Jag hade nämligen hamnat i en depression 2009 pga. sonens självmord två år tidigare. Sonens död drabbade väl min fru mest av alla, men jag var redan på väg in i väggen pga. tjugo års kronisk värk och stressen det medför på kroppen… så jag gick hårdast in i väggen av oss. Jag är fortfarande deprimerad och utbränd, vilket inte har blivit direkt bättre av alla turer med utförsäkringar och allting omkring. Jag har redan gått igenom tre stora operationer de här senaste åren, och jag tror att det kanske blir tre till innan jag är klar.

Det känns faktiskt som att jag aldrig kommer att resa mig upp igen… jag är knockad och uträknad för alltid. Jag har inte riktigt givit upp hoppet, men det blir bara svårare och svårare för varje motgång jag möter. Det är mitt eget fel att jag har hamnat i den här soppan… jag skall inte lägga skulden på vår sjukvård eller sjukförsäkringar och andra instanser… jag vill bara säga att det inte blir lättare att resa sig upp när man har en massa andra saker man ska oroa sig inför… typ utförsäkringar och arbetssökanden som man inte ens kan klara av att utföra.

Jag ska vara ärlig och säga att jag nog inte kommer att klara av all den här skiten… det är bara för mycket med allting. Jag mår skit… min dotter mår också skit… sonen mår skit och min fru mår skit. Allting som skall ordnas har alltid varit mitt ansvar… och jag har inte haft kraft till att göra rätt grejer när det har behövts. Jag har alltid tyckt att det har varit svårt med alla samtal om skolan och allt man ska reda ut. Nu är ju ungarna myndiga men det verkar de inte förstå… de kräver att jag skall reda ut deras skit, eller de kanske inte alltid kräver det, men de får det till att det är mitt fel att de hamnat i knipa eller mitt fel att de har något födelsemärke bl.a. bl.a.

Jag orkar inte mer snart. Jag kanske kan fortsätta detta brev som ett slags avskedsbrev. Jag kan inte alltid vara här för er, jag ber om ursäkt men jag orkar inte längre faktiskt… jag vill dö. Hur jag än vrider och vänder på det hela så kommer jag fram till att det bästa för alla vore om jag var död. Det är förmodligen bara jag som kommer att få det bättre som död… det blir nog tungt för er andra antar jag, jag menar vi vet ju hur ont någon käras självmord gör inom oss.

Det var inte meningen att skada någon… hur fan skall jag kunna döda mig själv när ni kräver att jag skall göra er glada igen… jag kan inte få er glada igen, kan helt enkelt inte, vet inte hur man gör. Jag vill inte leva längre… vill inte leva längre, vill inte finnas mer.

Hur ska ni kunna förlåta mig? Jag skall alltså vara skyldig även efter min död… tack för det. Jag förbannar den dagen när jag föddes… om jag aldrig hade funnits så hade allting varit så mycket lättare. Jag tänkte faktiskt väldigt mycket på det när jag var liten… tänkte på hur det skulle ha känts att inte vara född. Tanken bekymrade mig pga. paradoxen i det hela, för om jag inte varit född så hade jag inte ens kunnat tänka just denna tanke.

Jag är tacksam mot samhället… jag hatar samhället. Jag är tacksam över mina barn och fru… jag hatar mina barn och fru. Jag är jag… jag hatar jag hatar mig hatar hatar hatar. Fan gudjävel om du finns så får du fixa till detta elände nu… om du väntar för länge så kommer det att vara alldeles försent. Hur ska jag orka fortsätta? Hur? Jag förstår inte hur du tänkte när du gav en svag människa som mig dessa problem.

Jag saknar min mamma otroligt mycket… skulle velat vara liten i hennes famn. Jag kommer ihåg hur hon luktade och hur hennes hjärta slog så tryggt när man gömde sig bakom hennes rygg när det var något läskigt program på tv. Jag brukade sitta bakom mammas rygg och lyssna på hennes dova andetag och hennes hjärtslag… när hon pratade så mullrade det lite dovt och hennes rygg vibrerade lätt. Jag kommer ihåg hur lugn jag blev… det var så jävla tryggt… jag har ALDRIG mer känt den tryggheten någonstans… aldrig, och jag saknar det så.

Nu är det väl jag som skall stå för barnens trygghet antar jag… fast å andra sidan är det nog också redan passerat i deras liv. De skall väl också leva otryggt resten av deras liv antar jag. Deras eventuella framtida barn kanske kommer känna en trygghet när de lyssnar på deras mullrande röster, jag hoppas i alla fall det. Hur jag än försöker så kan jag inte berätta sanningen om mig själv… inte ens för mig själv. Jag skulle vilja berätta för någon hur jag egentligen mår… att det är som det är, men jag kan inte erkänna för mig själv hur illa det är… så då går det nog inte berätta för någon annan heller.

Jag önskar att jag finner kraften igen… jag önskar att jag finner livet och kanske glädjen igen… hoppet är det sista som lämnar människan, så jag antar att jag snart ej längre hoppet hava, utan endast ett tomt innehållslöst skal… en kokong med skit… typ.