Saknaden
Nya tankar dyker hela tiden upp i min hjärna… de flesta är fragment av hela tankar, väldigt sällan är tankarna hela. Som det här jag nu skriver så består detta dokument bara av bokstäver utan någon betydelse… några bokstäver bildar tillsammans ord, vilka i sin tur skulle kunna bilda meningsfulla meningar om de satt ihop i en ordning som var organiserad… eller snarare strukturerad. Min själ är liksom orden också delar av mindre beståndsdelar… små, små nyanser i känslorna som skall vara hela ens själ.
Det svider i själen likt det svider i huvudet. Alla tankar svider eftersom dem sliter sig loss ur mönstret som skall bilda ens medvetande. Att tänka en hel mening går knappt att genomföra utan att uppbåda omänsklig styrka. När någon läser dessa ord så kan denne inte se att det bara är ord som endast sekunder tidigare varit utan plats i den strukturerade uppbyggnaden av meningar, stycken och hela historier.
Jag skall erkänna något för dig min vän… jag mår inte så bra just nu… just i det här livet menar jag. Om jag kunde starta om mitt liv med en reset-knapp, så skulle jag ha gjort det vid det här laget. Nu hoppas jag att inte någon verklig människa läser detta… ingen som känner mig i alla fall. Det finns nog ingen som känner mig när jag tänker efter… inte ens de som står mig närmast vet vad som rör sig i mitt huvud. Det är jag och ingen som ser hur det ser ut på insidan av min själ… ingen.
Om jag fick önska mig en enda sak här i livet… så skulle det vara att en enda människa såg min själ… om så bara för ett ögonblick. Någon som tog min själs hand och såg den djupt in i ögonen och log mot den. – jag är här för dig… jag ser dig, jag känner dig, vi skall klara detta tillsammans utan att falla ner i det mörka mörkret runt om oss. Du skulle vara ljuset som visade mig stigen som vi skulle vandra fram på… tills vi en dag stod där hand i hand i en grönskande dalgång där vi fick slå oss till ro och omfamna varandra för evigt… i ljuset och den eviga kärleken.
Är det för mycket begärt?
