orkeslös
Klockan har blivit ett på natten och jag kan nog inte somna på en stund, så jag skriver lite istället. Det har varit en blandad dag vad gäller känslorna. Den ena stunden är jag nära att ta livet av mig, och i nästa stund så är det lite hopp inom mig. Jag vet inte vad hoppet kommer sig av, men det känns som det är en tyngd som lyfts från mitt bröst. Jag var väldigt låg i dag… jag är inte säker på att jag kan klara av det här mycket längre faktiskt. Varje jävla dag så ska mina tankar grumlas av självmordstankar… och det är ju inte så kul direkt.
Dottern mår inte bra… hon går verkligen upp och ner i humöret… och det är väldigt påfrestande för mitt psyke också. Hon är jätteduktig på att få en att känna sig som världens sämsta människa… och det är i bästa fall. Mina krafter har sinat ordentligt, jag orkar knappt med ett litet negativt samtal längre. Så fort hon börjar spy galla över mig, sin mor, syskon eller syskonbarnen, så faller jag ner i mörkret. Hon säger att hon hatar sina syskon och deras barn… och sin farfar och farbror med.
Det har tagit så hårt på psyket att ha spenderat de sista nitton åren med alla negativa människor runt omkring sig. Jag som var glad jämt… i alla fall utåt sett, har nu blivit så nedstämd att jag knappt orkar le åt folk… eller ännu mindre prata med dem. Idag så träffade jag två bekanta på matbutiken. Den första bekanta gömde jag mig för bakom brödet, och den andra låtsades jag inte se fast vi stod i samma kö och stod axel mot axel. Jag knep ihop käften och tittade bara ner på maten på bandet.
Jag är så jävla sugen på att lämna allt och bara dra iväg… gärna med min bror… eller kanske någon underbar kvinna som letar efter kärleken. Jag tror att jag skulle må bättre av ett hälsosamt förhållande där det finns äkta känslor. Om jag inte ordnar till ekonomin och boendet innan julafton, så får nog tomten släpa med sig ett lik härifrån… om tomtejäveln ens dyker upp här vill säga. Jag bara gnäller och gnäller… ja, det kanske jag gör, men det finns en så enkel förklaring… depressionen! Även utbrändhet och stress kan jag lägga till som orsaker.
Jag somnar nu… jag hoppas att jag inte vaknar upp i samma verklighet imorgon också. Jag ska försöka hålla barnen glada imorgon, och äta ordentligt, dricka, och prata med min far eller bror på telefon. jag ska vara glad… jag vill leva… livet är bra och toppen… jag har i alla fall tak över huvudet, och det är ju jättebra. Jag vill bara säga hejdå… för säkerhets skull.
