Konkurs
Det är tusen saker som jag skulle behöva ta tag i… men jag har inte ork att göra en enda grej. Det känns som jag inte har någon energi alls i kroppen, bara värk och oro. Jag vet inte vart jag skall börja någonstans… har inga ekonomiska resurser att röra mig med heller, tyvärr. Från att ena dagen vara frisk, hyfsat välbärgad och välmående… till att vara utblottad, sjuk och deprimerad… gick med en jävla fart. Jag skulle tro att min familj kommer att hamna på gatan inom ett halvår faktiskt. Det är inte lätt att få hjälp av samhället heller… om man inte längre klarar av att fylla i ansökningspapper och ordna fram en massa intyg, så är det kört.
Socialtjänsten har nämnt för mig att det börjar bli dags för mig att sälja mitt hus, fast det skulle vara en katastrof långsiktigt sett. Det skulle inte bli bra om jag skulle nå pensionsålder… jag kommer inte att få någon pension knappt. Jag känner inte för att fortsätta mitt liv om det kommer att vara så här jämt. Det allra lättaste vore att bara skit i alla räkningar och utgifter… låta allting gå till kronofogden och gå i konkurs. Jag har redan packat det som jag själv behöver för att klara mig ute på gatan eller i skogen. Det enda jag är orolig för om det skulle gå så långt är om mina barn, som är myndiga i och för sig, skulle klara att söka egen hjälp av samhället.
Jag skulle nog få erbjudanden av både min far och bror, erbjudanden om ekonomisk hjälp och även boende. Det är så förnedrande att få hjälp av sin familj med sådana saker… det är ju till och med jobbigt att få hjälp av samhället eller kommunen. Jag skulle tacka nej till familjens hjälp… jag skulle välja ett liv på gatan hellre än att behöva leva på andra, eller i alla fall än att leva på familjen, kommunen är ändå ok, men de kommer inte hjälpa mig om jag inte säljer huset. Jag orkar inte gå igenom en sådan prövning… jag vet hur mycket jobb det är med en flytt och allt där i kring som måste ordnas med. Utan att vara pigg i huvudet så går det inte ordna allt som måste ordnas.
Åter till självmord… det skulle lösa exakt alla problem… jag menar verkligen allt. Nu vet jag av egen erfarenhet hur jobbigt det är när en anhörig tar sitt liv, så det känns inte som ett bra sätt… jag skulle inte kunna skada min familj på det sättet. Det innebär alltså att jag är fånge här i livet… vilket helvete. Om jag hade haft råd så skulle jag nog testat att bedöva mig med alkohol eller droger. Jag behöver skicka in mina papper till socialtjänsten för att eventuellt få någon ekonomisk hjälp det här månadsskiftet. Det är en jävla massa räkningar som skall betalas, men väldigt få av dem kan socialtjänsten hjälpa till med tyvärr.
Jag orkar inte längre, jag har fått nog av det här. Det måste få ett slut snart. Jag har ont i kroppen, och nu har magen pajat ut helt av medicinen och stressen antar jag. Jag vet inte vart jag skall börja… men jag vet vart jag skulle vilja sluta.
