Uppgiven
Vaknar upp med extra mycket värk nu på morgonen, främst i min högra bäckenled tror jag. Jag har börjat gå lite längre promenader, men det verkar som att kroppen inte grejar det ännu. Jag har märkt att det blir mycket bättre när jag vilar, det vill säga jag får mindre värk, men å andra sidan så fungerar det ju inte att bara vara stilla hela tiden.
Jag måste försöka ordna med hjälp för min själ, det måste ju finnas någon hjälp att få någonstans… jag menar i år. Jag har egentligen de verktygen som jag behöver, men jag klarar inte av att använda dom effektivt. Verktygen fick jag av min psykolog för fyra år sedan, hon höll en kurs för en grupp med sargade medmänniskor… det var kbt som var grunden i kursen, eller gruppen kanske man kan säga.
Det hjälpte mig i alla fall där och då, men jag tror att det var gruppen som jag fick mest stöd av. Jag träffar ju inga utomstående alls nu mer. Det har blivit lite så att jag drar mig undan människor, fast det är människor jag behöver. När jag är riktigt låg så orkar jag inte ens gå in i affären och handla, det är lättare att gå in i en butik som inte är på orten… det beror nog på att jag inte vill träffa någon som jag känner, för då måste man ju prata med dem. Det är egentligen helt onödigt att få ångest, jag gillar ju att prata men folk, och jag blir oftast lite mer uppåt om jag har pratat med en medmänniska.
Depressionen håller mig i ett väldigt fast grepp för tillfället, jag märker att mitt humör knappt påverkas i rätt riktning när jag talar med människor, det är som att nedstämdheten är för stark just nu. När jag pratar med t.ex. min bror eller min far, så blir jag vanligtvis lite lättare i sinnet, men nu så får jag försöka spela glad och intresserad av vårt samtal. Jag tror att de märker att det är något fel, eftersom jag annars är en väldigt sprallig och glad person. I början av depressionen så var det mer som att jag var bitter, arg och negativ… nu blir jag inte ens det knappt.
Varje liten uppgift jag skall genomföra tar emot otroligt mycket. När det är dags att betala räkningarna låser det sig helt… jag grejar inte att ha en massa måsten, det är ett för stort ansvar för mig just nu. Det är nog det största problemet med depressionen, att inte orka ta tag i de saker som måste göras. Det räcker med en liten skituppgift för att man skall känna att det är en övermäktig uppgift för mig. Jag kan inte koncentrera mig ens en kort stund utan att hela tiden förlora fokuset, vilket gör den enklaste uppgiften till ett rejält styrkeprov.
Jag som var en klipsk och smart kille som kunde uttrycka mig väl och genomföra svåra uppgifter utan problem… vad är jag idag? Jag klarar knappt av att fylla i en enkel blankett utan hjälp. mitt närminne är helt förstört, och jag får läsa om det jag skriver hela tiden nästan. När jag har skrivit fyra ord, så måste jag läsa om meningen och ibland meningen innan för at förstå och komma ihåg vad det var som jag ville säga. Jag märker på min grammatik, stavning och meningsuppbyggnader, att det är en helt annan nivå på min kognitiva förmåga nuförtiden… det känns tungt.
