TheRymdBoy

Tappar snart hoppet

Publicerad 2014-11-06 09:47:58 i Allmänt,

Tråkig start på dagen, värkande Si-led och ländrygg. En liten sak som gjorde lite nytta för själen var att min fru inte var irriterad på mig som hon brukar vara. Jag blev till och med bjuden på en cigarett och en kopp kaffe… dessutom fick jag röka inne under köksfläkten, vilket var skönt med tanke på vädret som är riktigt dåligt. Jag röker inte egentligen, utan det är bara en grej jag gör för att få tröst på något sätt. Min ryggkirurg säger att han inte opererar rökare eftersom de har sämre läkförmåga.

Jag känner mig lite frustrerad och uppgiven… jag behöver nämligen hjälp mot mitt dåliga mående, och det verkar vara väldigt svårt att få. Jag har fått kalla handen av de jag har vänt mig till, av anledningar som för mig är obegripliga. Det verkar som att läkarna har direktiv att bara hjälpa de som har gjort ett självmordsförsök. Min depression har djupnat ytterligare, och jag har så djupa stunder att jag uppriktigt sagt är orolig över mitt liv.

Min depression har hållit i sig sedan 2009… minst, och jag skulle nog tro att den har haft ett litet grepp om min själ sedan 2003 ungefär. Den har inte alltid hindrat mitt dagliga liv som den gör nu, men den har varit där och lurat i mörkret. Sedan mitt barn dog för sju år sen, så har jag varit långt ner i depressionen, men läget blev akut för fem år sedan. Jag vet inte vem jag skall vända mig till för att få hjälp, det verkar vara ett utbrett problem när man läser om det på nätet och i dagstidningarna. De leker med människors liv, och självklart är det resurser som saknas inom vården.

Jag känner att det bästa vore att vara död… jag är dock väldigt rädd för döden, även om jag känner att den vore en välsignelse också. Jag blev helt plötsligt jättetrött… jag skulle bara vilja sova för att aldrig vakna igen. Det finns ingen hjälp att få, de skiter i mig, de skiter i oss. Min hjärna börjar få skador av den här stressen, eller den här depressionen. Jag tror att jag skulle kunna ta mig ur den här skiten om jag slapp lite av värken… men det måste ske väldigt snart, annars är jag rädd att det är försent. Många säger att skadorna på hjärnan blir permanenta om man låter stressen eller depressionen vara obehandlade under längre tid.

Jag trodde helt ärligt att den psykiska vården skulle vara mycket bättre än den fysiska, men jag har insett att det är samma katastrof på båda områdena. Psykiatrin felade när mitt barn blev sjukt… det ledde också till döden. De släppte ut en människa som gjort två självmordsförsök… på permission, de meddelade inte ens någon i familjen eftersom mitt barn blivit myndigt och bestämde självt. Det är oförlåtligt, och detta händer över hela vårt land idag. Misstag efter misstag sker, och den där nollvisionen som man gärna talar om… verkar väldigt långt bort.

Hur många människor skall behöva dö inom vår vård innan det blir någon ändring? Man läser dagligen om fel som begåtts inom vården, och det är ju bara en promille av alla fel som görs. Jag förstår att alla kan göra fel, det finns ju alltid en mänsklig faktor, och vi människor gör fel… särskilt under pressade förhållanden, och pressade är ju personalen inom vården idag. Det är ofta ont om resurser på våra sjukhus, dels saknas det arbetskraft och dels saknas det pengar… så ser verkligheten ut.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela