ormen i paradiset
Vilken jävla skitdag det blev idag. Jag gick bara upp i morse för att ta medicin, sedan gick jag och lade mig i sängen igen, vilket jag å andra sidan alltid gör. Jag skulle ta en promenad i skogen var det tänkt, men det blev aldrig av. Jag gav upp idag igen kan man säga, jag har väl givit upp tusen gånger vid det här laget. Jag ligger så på gränsen hela tiden vad gäller mitt mående, så det behövs inte så mycket för att falla ner i mörkret eller komma tillbaks igen, det hade varit bättre om det var lite stadigare mitt mående.
Jag sitter fast i den här misären och hittar liksom inte någon väg ut ur det här. Det skulle på ett sätt vara lättare om jag fick beskedet att det inte gick att göra något åt min värk, då kanske jag skulle kunna acceptera min situation lättare och göra det bästa av den. Jag blir galen av att inte göra någonting vettigt, samtidigt orkar jag inte göra någonting, jag kommer liksom inte för mig att sätta igång med någonting. Det är knepigt eftersom jag helst gör saker med händerna, pysslar med konsthantverk eller liknande.
Om jag kunde få hjärnan att fungera normalt igen så kunde jag ju lägga lite mer energi på att få struktur i mitt liv, men hjärnan är ju helt ur funktion på grund av depressionen, vilket i sig ökar på stressen ytterligare faktiskt. Just nu så känns det som att jag aldrig kommer att få tillbaks orken eller glädjen igen, och det känns inte ens som att jag bryr mig. Det är verkligen trist att aldrig kunna komma med något kul när man pratar med mina nära och kära… jag förstår ärligt sagt inte att de ens orkar prata med mig.
Det är lite kul att läsa andra människors bloggar, dels för att man kan känna igen sig själv i de som bloggar för att ha det som en säkerhetsventil. Det blir nästan alltid negativa saker som de också skriver om, det är ju de negativa tankarna man behöver få ur sig. Förmodligen så gör vi gnällbloggare fel som fokuserar på det negativa, men det är lättare sagt än gjort att skriva om positiva saker när man inte upplever något i ens liv som positivt när man är nere. Visserligen vet man att vissa saker är positiva, men problemet är att man inte känner det rent emotionellt, om ni förstår vad jag menar.
Jag skriver säkert tio inlägg eller vad man nu ska kalla dem, om dagen. Det som är så pinsamt är att de i stort sett är identiska… det finns liksom inget att berätta från mina dagar. Det mest spännande som händer mig i veckorna just nu är min kbt som jag går på varje torsdag, annars är det bara helgerna som om man har tur, kan bjuda på lite glädje… och det är när barnen och barnbarnen har möjlighet att hälsa på. Förra helgen ville grabben komma och hälsa på, men då sa frun att de inte fick komma för att hans småttingar hade vattkoppor… va fan, vi är ju immuna mot det, så det var väl bara någon grej hon fått för sig.
Jag har väl sagt det här förut, men jag tål inte min fru. Det har jag inte gjort på många år. Man kan ju undra varför jag inte har lämnat henne ännu, men det beror på att jag dels inte har orkat eftersom det har varit så mycket tungt som har hänt de sista sju åren, och dels för att jag varit rädd att förlora kontakten med hennes vuxna barn som jag älskar som mina egna. Jag skulle inte klara att vara utan dem, de är ju det bästa med mitt liv, och utan dem fungerar det inte. Min fru skulle utan att tveka använda både de vuxna barnen och våra gemensamma som slagträ mot mig.
Frugan har nästan alltid använt barnen som vapen mot mig, och det är så jävla vidrigt när jag tänker på det. Jag ska erkänna att frugan är en av anledningarna till att jag mår som jag gör, och jag kommer att lämna henne när jag har tillräckligt med ork att göra det. Jag tror faktiskt att min fru lider av en psykisk sjukdom, helt ärligt alltså. Jag tittade på en dokumentär om narcissism, och det blev en riktig aha-upplevelse. Jag kände igen alla symptom helt klockrent, och det som var mest skrämmande är det att en narcissist är det väldigt svårt att lämna just på grund av att de gör vad som helst för att få sin vilja igenom… och de gör verkligen allt för att krossa sina motståndare. Det förklarar att de beteendena som hon har är vidriga, just det att hon inte drar sig för någonting vad gäller att få sin vilja igenom… herregud, frun använder sig ju av sitt eget döda barn som vapen… vilket hon även gör mot sina barn.
Jag såg flera dokumentärer om narcissism och även någon om psykopati, och i den ena dokumentären beskrev anhöriga till en narcissist, att de är som en maskin, en maskin som gör saker endast för att få livet att bli på dennes sätt, det finns inte i deras sinnevärld att göra saker för att någon annan än den själv. Flera valde att kalla narcissisten för det… de kallade sin egen mamma eller vem det nu än var i sin egen familj för… det.
Vi pratar om en psykisk sjukdom som gör den drabbade till en maskin, vars enda uppgift är att jobba för att uppfylla sin egen förträfflighet, sin egen dröm och inte stanna för någonting… den är redan programmerad, så det är inget som man kan resonera bort eller ändra på, för programmeringen säger att den ska stoppa när målet är nått… inte innan, under inga omständigheter.
Toppen, nu har man en maskin hemma som skulle kunna döda för att nå sina mål. Jag är inte rädd för min eller barnens säkerhet, inte fysiskt i alla fall. Och personligen så skulle bara döden komma som en befrielse, för mitt liv är redan förstört av den. Den har även gjort mycket skada hos barnen, särskilt de tre yngsta. Den yngste dottern och jag pratade om psykisk ohälsa och sådant, jag berättade om dokumentärerna som jag sett, och jag rekommenderade henne att se dem. När jag berättade för henne vad en narcissist var så skrattade hon… mamma är ju sån ju, det stämmer in precis på mamma… vad skulle jag säga? Jag svarade att vi alla har sådana drag mer eller mindre, men att det blir en prognos först när det blir ett problem för den drabbade.
Nu är jag så trött att jag måste sova litegrann. Jag ska försöka skriva lite i imorgon om det här med den maskinen och varför det inte är så lyckat att vara drabbad av den maskinen.
