Nu jävlar
Nu jävlar ska jag bli frisk från den här depressionen som plågar mig. Jag har läst en massa inlägg från massor av människor, på bloggar och hemsidor. Det är tufft att ta sig ur depressionen, det har jag förstått, men det skulle nog gå om man fick rätt hjälp. Jag måste nog tuffa till mig lite om jag ska lyckas ordna hjälp till mig. Tyvärr så drar hjälpen ut på tiden, så jag skall försöka med lite kbt och mindfulness i egen regi. Jag har ju redan gått på två kbt-kurser, så jag har ju redan verktygen kan man säga.
Det som jag ser som en fördel med att gå på kbt i en grupp är känslan av samhörighet med de andra deltagarna. Första gången jag gick på kbt var det en superhärlig feeling i gruppen… tror jag, det kändes så för mig i alla fall. Jag har blivit mycket känsligare efter att jag drabbades av depressionen, det kan komma världens starkaste känsla av kärlek från ingenstans när jag pratar eller interagerar med helt främmande människor. Det är en skön känsla som gör mig lycklig.
Jag vet inte om det är depressionen eller något annat som orsakar dessa känslostormar. Jag kan förstå att man får negativa känslostormar av depressionen, men att den skulle kunna göra att man blev känsligare åt det goda hållet också, det har jag nog inte hört eller läst. Det kanske är fler som har upplevt det? Det skulle vara kul om man fick träffa människor som också lider av ångest och depression, för att höra deras upplevelser. Jag hoppas att jag kommer med i någon grupp med likasinnade, det är så skönt när man vet, att dom vet, om ni förstår vad jag menar.
Det här med att blogga var det faktiskt en tjej på min första kbt som tipsade mig om. Jag testade att skriva ett tag, och jag märkte att det lättade på trycket… åtminstone litegrand. Jag skriver för att lätta på trycket, annars sprängs jag. Det jag behöver först och främst är en samtalskontakt, och det får gärna vara en psykolog, men det skulle även vara skönt att få prata i grupp… det ger en styrka, och man ser att det finns flera i samma situation som en själv. Kärlek är en toppenmedicin mot nedstämdhet, tyvärr har inte alla tillgång till kärlek när man har isolerat sig från omgivningen.
Det svåraste för mig är att få tyst på grubbleriet i huvudet när man skall göra avslappningsövningar. Jag blir dessutom störd av min värk som är ständigt närvarande, och plågande. En annan sak som är svår är att inte somna när man gör övningarna… och ytterligare en grej är skitsvår… det är att släppa tankarna som far förbi inuti huvudet. Man skall ju låta tanken passera förbi utan att ta in den, vilket är svårt. Det brukar låta så här ungefär
– jag undrar om jag glömde lyset på i bilen? Hmm bilen, man skulle haft en men aircondition när det är så här varmt… varmt är det i solen, hmm solen är en stjärna, men vad fan jag skall ju släppa förbi tankarna utan att reflektera över dem… hmm … fan vad det värker i ryggen, jag blir galen, hmm galen kan man bli om man har rabies, eller ör det en myt? Myt… det låter som mynta… det gör man te av, just det… jag skulle ju köpa te, undrar om det skulle vara grönt te? Osv. osv.
Ja ni förstår ungefär hur jag menar antar jag. Jag vill bli lika skärpt som jag brukade vara… skärpt och kvicktänkt. Det som jag har mest problem med är faktiskt det faktum att hjärnan inte kopplar, även om den fungerar hyfsat utan stress eller när man får en dipp, så blir den så trög att man är påverkad negativt hela tiden. Nu är det dags för mig att försöka äta lite grand. Jag har tappat aptiten helt och hållet, det är så illa att jag bara får i mig tusen kalorier om dagen… o jag plågar mig, annars kan det tyvärr bli ännu mindre. Jag ska försöka ta upp det med min doktor nästa gång jag träffar henne.
