Kamp mot ångesten
Dagen började med en rätt bra känsla, och det blev en ordentlig promenad med hunden. Jag kände mig sådär mjuk och len på insidan som jag kan göra när jag mår bra. Jag har nog inte haft tio sådana dagar de senaste två åren, så det är nice. Jag brukar alltid gå runt med en orolig känsla, den där känslan man kan få när man har glömt någonting. Det kändes bra ända fram till lunch, sedan hände det något med känslan.
Jag hade lovat att ta och köra iväg lite grejer som skulle till grovsoporna, de öppnar klockan tre på eftermiddagen och när klockan blev ett, så började jag känna en oro där inne i själen igen. Jag var rätt så förskonad från värken på förmiddagen och jag vet vad jag kan vänta mig efter att suttit i bilen den kvarten det tar ner till sopstationen. Jag fick ångest som fan helt plötsligt, det blev sådär riktigt jobbigt. Ångesten kommer av min rädsla att få ondare, egentligen är det fel att kalla det för rädsla, för det är snarare ångest över att det inte finns plats i mitt liv för att ha ont, eller det finns inte plats för hänsyn till mig och min kropp.
Vardagen tar ingen hänsyn till de som deltar i den… inte den minsta. I alla dessa år som har gått under smärtans tecken, så har jag för det mesta tryckt värken åt sidan och kört på, av den enkla anledningen att det inte finns den platsen för hänsyn till sin egen hälsa i de flestas liv, jag var inget undantag. Nu ser det helt annorlunda ut, det finns ingen kraft kvar att skjuta värken åt sidan med… ingen alls faktiskt. Det är nog därför som jag får en sådan ångest av att behöva göra det som jag inte klarar av längre. En annan jobbig grej med det hela är att det finns folk som tror jag är lat eller bekväm, det är knäckande att höra att – vadå, jag har ju också ont och jag gör ju det här… det gör ont i mig när folk säger så.
Klockan närmade sig öppningsdags på grovsoporna när jag bara kände att det inte går, jag klarar det inte… klarar inte av att få så där jävla ont en gång till någonsin. Det är egentligen ingenting som säger att jag med säkerhet får ondare överhuvudtaget för den delen heller, ibland så följer min värk inga mönster, och det som fick mig sängliggande ena dagen gör mig lite bättre andra dagen. Ångesten vann det här slaget, men det fanns verkligen inte kraft att kämpa just då. jag blev så trött och matt att jag inte orkade vara vaken, så jag somnade istället för att åka iväg.
Klockan var väl strax efter fyra när jag blev väckt av ett telefonsamtal från min psykolog jag var hos igår. Hon hade faktiskt goda nyheter att komma med. Det börjar en kurs för deprimerade om en och en halv vecka, och hon undrade om jag ville vara med på den… självklart ville jag det, det är ju toppen, jag var nämligen lite besviken att behöva vänta på nästa möte i två veckor, så det här blev bra. Det är en mindre grupp antar jag, och det var det jag ville hamna i. det är skönt att vara bland människor som vet vad det handlar om, slippa dessa det är bara att rycka upp sig. Jag skulle träffa den psykologen som ska hålla kursen i nästa vecka.
Det är någonting som inte är bra, det känns som att jag sålt smöret och tappat pengarna. Jag har ju varit nere så länge nu, så det är ju inte något konstig med att jag mår skit, det är bara det att jag skulle vilja veta vad det är som gjorde en bra förmiddag, och vad det är som gjorde att allt känns hoppläst och värdelöst just nu. Jag har haft ett par dagar som det har varit lite lättare att leva på. Om det är att jag äntligen har fått komma till en psykolog efter att blivit dissad flera gånger på raken, det vet jag inte… det kan vara det tillsammans med att jag var på farsans kalas och träffade människor som jag av hela mitt hjärta älskar. Jag var rätt låg på kalaset, och det var inte förrän jag kom hem som jag kände att det var lenare och mjukare på insidan av mig… i själen.
