TheRymdBoy

Jag faller ner i mörkret

Publicerad 2014-11-26 16:41:11 i Allmänt,

Det har inte varit någon vidare dag för mig idag. Jag har inte klivit ur sängen ännu fast klockan är fyra på dagen. Jag brukar fastna i sängen de dagar som jag har ondare eller mår sämre. När jag är tvungen att göra saker så brukar jag komma igång ändå, men idag var det svårt. Jag har så lätt att komma ut balans, och när jag gör det så finns det en så dålig buffert som skyddar mig mot att glida in i depressionsdimman. Jag är ett skämt, klarar inte av ett vanligt liv längre.

Varje gång jag tappar fotfästet så faller jag så jävla hårt, man är som en gammal gubbe på hal is ungefär. Jag hade stora planer för den här dagen, det var tänkt att jag skulle tvinga ut mig i skogen för att få lite frisk luft och motion, men nu har jag legat inne i sängen och haft ångest istället, och det är ju ett riktigt nedköp. Nu är det visserligen mörkt ute, men det går att gå ut ändå, och jag skulle vilja göra upp en eld i skogen och bara ligga ner bredvid elden och mysa i värmen från den. Att sitta vid elden är en riktigt bra avstressande aktivitet, jag lovar att inga mediciner slår det.

Jag känner att det är för många faktorer som kan gå fel i mitt liv, det är alltid något som strular och bryter av min väg upp ur dimman. Idag var det en skitsak, men det brukar det å andra sidan alltid vara, det är bara det att min hjärna gör en sådan stor grej av allting, så det finns alltid stora hemskheter som händer konstant i mitt liv, typ att jag spiller mjölk på golvet eller att det har kommit en påminnelse på någon räkning. Ni förstår vilka oövervinnliga problem man har att brottas med.

Tänk om jag skulle kunna lindra min värk så pass mycket att jag orkade träffa lite människor jag älskar, det skulle göra värken lättare att härda ut, ja faktiskt minskar värken när man har mer gladhormoner i kroppen som man får vid kärlek, motion, glädje och annat som man uppfattar som positivt. Jag måste hamna i en uppåtgående spiral med mindre värk… blir mer energi… mer energi orkar träffa folk, som ger mig mer energi… Så jag orkar mer osv. Som det är nu så är spiralen på väg neråt hela tiden. Jag är rädd att jag inte orkar komma igen någon mer gång snart, jag har haft en sådan lång nedåtperiod nu.

En sak jag har tänkt på den senaste tiden är att det är så ensamt livet. Allas liv kanske inte är det, men jag känner mig så ensam, och det skrämmer mig. Jag menar inte sällskap och så, utan att ha någon man kan dela sina innersta tankar med. Det är läskigt att man är ensam om sina tankar… det är bara jag själv som hör dem… ingen annan kan komma till undsättning om det går åt helvete. Jag önskar att man hade någon som kunde säga – det är lugnt, jag är med dig här inne, du är inte själv, jag finns i dina tankar och i ditt hjärta vart du än går, vart du än är.

Jag vet inte om man ska behöva leta igenom hela världen innan man hittar den som är ens själsfrände, jag orkar inte ens gå ut… hur i helvete kommer det att gå för mig då? jag är rädd. Det känns som en mardröm att behöva vara ensam fast man har folk runt omkring sig. Det är ingen som förstår det som finns inuti min själ… de ser bara ett skal som verkar rätt ok, kanske lite blek och mager, men det går väl över… tänker de. Jag är inte så säker på att det går över faktiskt, jag är rädd. Jag är rädd för att vara den siste människan kvar på jorden, ingen annan levande själ i hela universum.

Om man är den enda i hela universumet, hur ska man då veta att man kan dö… om jag dör så finns det ingen som kan se att jag är död… om inget levande finns i hela universum… hur vet då universumet att det finns, det måste finnas ett medvetande för att veta… ett liv för att existera… tänk på det… tänk på varandra, och var rädda om de ni har i era hjärtan… det är inget kul att vara ensam. Om man sover resten av den här resan, så kommer jag träffa mer själar än jag gör när jag är vaken. Jag behöver sova, jag vill sova så länge, sova tills jag har fått tillbaks min livsglädje igen. Jag vill verkligen börja leva igen, jag vill verkligen leva igen… jag ska leva igen, så är det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela