TheRymdBoy

Hjälp mig....snälla!

Publicerad 2014-11-01 17:21:45 i Allmänt,

Jag har gått vilse i mitt liv. Jag vet inte vart jag var på väg… men nu är jag inte heller där. När barnen var små gick livet lätt, trots svåra umbäranden. Man hade hela tiden en uppgift framför sig, och oftast var det att ta hand om barnen eller arbeta. Det blev inte så många stunder för eftertanke faktiskt, och det var skönt att inte hinna med att grubbla och oroa sig för allt som man gör idag.

Allt mitt grubblande har fått min hjärna att bli kortsluten. Jag klarar inte av att bibehålla koncentrationen tillräckligt länge för att tänka några komplexare tankar längre. Jag har sökt hjälp inom psykiatrin för att få bukt på min depression och min ångest, men gissa om jag blev förvånad när jag fick svaret från min doktor. Min doktor skrev en remiss till den öppna psykiatrin, men de svarade henne att ge patienten medicin… och det var allt, ingen hjälp. min läkare skickade ytterligare en remiss till en annan mottagning, och döm av min förvåning… samma svar från dem med,

Jag söker inte hjälp för att jag tycker det är skoj, det är för att jag verkligen behöver det. Jag har haft så mycket självmordstankar de sista åren, och det kommer stunder när allting är riktigt mörkt, och det skrämmer mig. Det som är det jobbigaste är att jag verkligen inte vet vart jag skall ta vägen när jag är som sämst. Jag vill ju inte dö… men det känns ibland som det är det enda alternativet. När jag är orkar hålla näsan över ytan och är lite bättre, så känns det så overkligt och avlägset… kunde jag verkligen varit så där dålig? Svaret är ju ja.

Om inte sjukvården kan hjälpa mig med de resurser som finns inom psykiatrin, så får jag väl söka andra vägar. Jag har redan testat att självmedicinera mig själv, men jag tyckte inte det blev något bättre. Jag lever nu på hoppet att nästa remiss kommer att leda till att jag får hjälp… det känns rätt så kämpigt att inte veta hur och om jag får hjälp. jag skulle ju kunna be min doktor om någon slags medicin mot ångesten och nedstämdheten, som jag kunde ta när det blir så där smärtsamt att man bara vill dö.

Jag har gått på kognitiv beteende terapi i två omgångar, och det var jävligt givande, även om jag kanske var för dålig vid de tillfällena för att kunna ta in och använda det som jag lärde mig där. Hela grejen med kbt’n var schysst, men själva grejen att vara bland människor som var i samma situation som mig, det gjorde verkligen mörkret i själen lite ljusare. Jag hoppas att jag får hjälp snart, jag skall ringa min doktor nu på måndag eller tisdag, så får man se hur det går. Idag har förresten varit en rätt så tung dag, även om den har varit rätt så händelsefattig vad gäller bråk och sådant, så hänger fredagens och torsdagens motgångar sig kvar och sänker mitt mående ordentligt.

Hela den svenska psykvården verkar lida av en hel del brister. Det gick några program om psykiatrin här på tv förra veckan. De handlade om de barn som sattes tillsammans med kriminella människor på rättspsyk. Det var unga flickor som de använde bältesläggning på, och det var en massa missförhållanden… riktigt skrämmande att detta förekommer nu i modern tid. Flickorna vittnade om mycket ångest och dåligt mående som orsakades där på de rättspsykiatriska avdelningarna.

Det är såklart svårt att hjälpa människor med psykisk ohälsa… det är ju knappast något som syns på röntgen, men vi måste ändå sträva efter att det finns resurser att hjälpa även de som blir sjuka i själen… det kan ju leda till livshotande tillstånd med ökad själmordsrisk. Det är jävligt viktigt att jag får ordning på mitt mående rätt så snart… jag behövs här för mina barns skull, och jag vill verkligen inte bli ett nytt offer för depressionens förmåga att avsluta sitt liv på egen hand.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela