Ett hårt skal
Jag undrar om de som är fullt friska kan sätta sig in i en sjuk människas liv? jag tror inte det faktiskt. Hur många gånger får man inte höra att man är lat eller slarvig, bekväm eller bohem… sätt på dig den sjukes skor och gå i dem en dag eller vecka, eller varför inte ett år? Sedan kan du ha dina åsikter och komma med dina påståenden. Jag har inte personligen varit drabbad särskilt hårt, men visst gör det ont i ens själ när ens bror eller far säger saker som – va fan, det är väl bara att bita ihop och skotta uppfarten… eller något liknande. Om jag inte var hindrad av min ryggvärk så skulle allt jag äger och har, varit i topptrim… antagligen, om det var saker som jag tyckte att de skulle vara det.
Man säger inte ryck upp dig till en människa som är deprimerad, han skulle ryckt upp sig om det bara var att, rycka upp sig. Jag jobbade med människor som inte hade någon insikt i mitt liv, ändå hade dom svaret på hur jag skulle göra för att ha ett hus i toppskick, hur jag borde göra för att ha en bra semester… det kunde låta så här – va fan, ta familjen och hyr en stuga på gotland, det är jättefint där… det var säkert med all välvilja de sade det, men det var inte så kul att höra alla dessa semestertips eller liknande… när man inte ens hade pengar till ungarnas kläder knappt. Det är så osmidigt att komma med alla dessa råd om hur man skall göra om man vill bli frisk, eller tipsad om att oxfilé… det skall du grilla, mmm. Tack för råden, men du vet ingenting om mig, så det blir fel.
Det är just därför det är så skönt att vara bland folk som är i samma situation som mig. Jag slipper gärna att umgås med folk som inte ens vet hur det är att vara fattig… jag slipper gärna att umgås med folk som tror att någon på socialbidrag har tjugofemtusen i månaden… jag slipper gärna att umgås med någon som inte tror att en familj på två vuxna och två tonåringar kan klara sig med en matbudget om ettusen niohundra kronor i månaden. Kom och gå i mina skor… sedan kan du döma mig om du vill. Jag vänder mig inte till någon speciell människa, men jag är så trött på alla dessa människors överflöd, som dessutom tär hårt på jordens resurser. Alla är inte som ni… det finns folk som är fattiga, och de är inte fattiga för att de är lata eller dumma… det kan vara så att de har fel bakgrund, hudfärg, efternamn eller bara inte har haft samma möjligheter som er.
Jag har gråtit floder under dessa tjugo år med denna jävla värk, aldrig öppet eller inför någon annan person, om man inte räknar med den gången som jag råkade ta ner garden för ett ögonblick när jag skulle prata med fyra stycken olika personer som skulle vara involverade i min rehabilitering av ryggen. Jag hade träffat deras sjukgymnast och deras läkare, det gick bra eftersom de inte frågade om något som hade med själen att göra. Jag kände att jag började bli lite orolig över att kanske inte få chansen till en plats hos dem… jag kände att det var min sista chans, och jag menar i livet… till livet.
När jag sedan fick träffa deras socionom, som det senare visade sig var ett riktigt svin som fick flera av deltagare i gruppen att bryta samman… och då menar jag inte på ett bra sätt, utan hon var bara dum och visade noll respekt för dem som människor. Under hennes och mitt samtal så var hon egentligen inte dum, men hon var väldigt dryg och gav ett intryck av att hon var överlägsen mig. Det var hur som helst dags för mig att erkänna inför henne att jag mådde dåligt, vilket jag gjorde vid den tidpunkten. När jag sade de orden som jag inte ens hade erkänt för mig själv tidigare, så brast det… jag kunde inte fortsätta att prata, jag fick inte fram några ord. Hon frågade om jag hade några planer om vad jag skulle göra om jag inte kom med gruppen. – du vet att det inte är säkert att du är rätt person för den här gruppen… hur kan vi veta det? är du det?
Det var något i hennes blick som kändes obekvämt, för att matcha hennes fråga kanske. Jag försökte svara henne – jag är rätt person, jag kommer att ge allt… hon avbröt mig för att fråga – vad gör du om du inte kommer med? – då är det slut… sade jag med knappt hörbara ord. Jag kunde inte styra mina känslor, det rann tårar nerför mina kinder och strupen snörpte ihop sig. – vad menar du? sade hon – då är jag död… sade jag knappt hörbart med tårarna rinnande och ansiktets muskler försökte få ansiktet att se oberört ut, vilket inte längre gick. – jaha, det är alltså så det ligger till… det är så det är hm… sade hon med ett ansiktsutryck som snarast kunde beskrivas som förnöjt, eller kanske triumferande. Det samtalet lämnade mig med en känsla av att jag hade vikit ner mig, eller som om jag hade låtit mig förnedras för att få chansen till en plats på kursen.
Efteråt träffade jag deras psykolog, vilken var en underbar människa full med känslor och respekt. Jag kom med i deras program, och det var verkligen ett kanonbra upplägg. Jag träffade inte deras socionom igen efter vårt möte, men det tog bara två veckor innan hon var borta. Jag hörde av en av deltagarna att hon fick sluta med omedelbar verkan, och det hade någonting med en av de andra kvinnliga deltagarna att göra. Jag vet att psykologen… som var högsta ansvarig för hela projektet, var riktigt upprörd när hon hade försökt att trösta den kvinnliga deltagaren, jag hörde henne nämna socionomen vid namn, och hon sade någonting som – sa hon det? så beter man sig inte mot en annan människa, jag skall gå och prata med henne på en gång… jag antar att det hade med hennes försvinnande att göra, inte ens socionomer får behandla andra människor illa.
Det visade sig var långt mycket svårare livet, än vad jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig. Jag mår fortfarande inget vidare, det är inte så konstigt med det, för att citera konsulterande doktorn på socialkontoret. Jag skulle vara oerhört tacksam om jag fick uppleva genuin gladhet igen, det skulle vara så skönt för hela min familj… det är ingen hit att ha en farsa som är nedstämd och som inte visar någon sann glädje… fast de försöker att liva upp mig. Barnen ser det hos mig, ledsamheten, jag kan inte lura dem… de vet, de ser.
Jag har hundra anledningar till att bli starkare, gladare och friskare… jag har ingen anledning till att vara sjuk, svag och ledsnare… ingen alls, det får räcka med den varan nu.
