En ärrad själ
Så har man varit hos psykologen, inte för jag tyckte att vi kom någonstans idag. Hon verkade helt ok, men det skulle ta två veckor innan jag får träffa henne igen. Hon skulle fortsätta att kartlägga mig sa hon, för att sen sätta in någon behandling om hon tycker att jag kan få hjälp hos henne. Om inte hon kunde få fram någon lämplig behandling för mig så skulle hon skicka mig vidare till öppenvården… jag antar att hon menar den kliniken som min doktor har remitterat mig till två gånger, och varje gång fått avslag.
Jag hade en riktig ångest i morse, framförallt pga. mitt besök hos psykologen, men även den där konstiga ångesten som inte har något ansikte. Det är en känsla som gnager i ens inre. Det känns som att det är något som jag glömt eller att det är någonting som väntar mig… jag kan faktiskt inte beskriva det noggrannare än så, jag hittar inte några ord eller kan förklara känslan på något sätt. Jag var förbi brorsan på vägen hem, vilket var jäkligt bra gjort… jag hade jävligt ont, så jag tänkte först åka hem direkt… men nu gav jag mitt flyktbeteende en rejäl käftsmäll och trotsade det.
Hela min kropp och själ skrek, åk hem och slicka dina sår… men jag svarade upp mot den demonen, och vann över den. Hela den här grejen med att vara sjuk och vara beroende av att tigga av samhället känns så jävla förnedrande. Jag tror att visa saker blir extra svåra om man är en man, jag menar hur kul är det att gråta inför en annan människa, och då visa sig svag? Jag vet att det inte spelar någon roll om man är man eller kvinna, men det är nog männen som ofta har fått lära sig att bita ihop, inte böla, eller visa sig svag. Jag säger detta inom citationstecken, eftersom det inte alltid är något uttalat hos männen, men på något sätt har de ändå tagit på sig rollen som stor och stark, av några slags normer som män tydligen anser sig behöva.
Hela samhället behöver ändras… det måste bli ok att snacka om psykisk ohälsa, och det måste bli ok för män att också visa sina känslor, även de känslor som känns obehagliga för kompisarna på arbetsplatsen, klubben eller i vilket annat sammanhang som helst. Det fungerar inte att stänga av själen… då går man till slut sönder, både själsligt och kroppsligt faktiskt. Jag önskar att jag hade varit ung igen, det är så många saker jag vet nu, som jag hade behövt veta då.
