Ångestjäveln
Det har blivit mörkt igen, det vill säga i mitt hjärta och i min själ. Ännu en gång så är det människan som skall föreställa min fru som får mig att sjunka ihop i fosterställning liggandes i min säng. Jag hade en tuff dag igår rent värkmässigt, mycket tuff. Jag var iväg och träffade en socialsekreterare och deras konsult som skall hjälpa till att överklaga försäkringskassans beslut om att avslå min ansökan om sjukpenning. Det är ett solklart fall enligt konsulten, självklart har jag rätt till sjukpenning med tanke på mitt tillstånd. Han tyckte till och med att det hade räckt med att min doktor bara hade skrivit ner ett av mina hälsoproblem.
Idag har jag en tid hos ortopeden som är expert på bäcken och ryggproblem. Jag vet inte riktigt vad jag skall förvänta mig att han ska göra för någonting, men jag skulle vilja ha en kortisoninjektion i leden, om det är något han sysslar med. En sak till fattas, och det är en röntgenundersökning av hela bäckenet, vilket någon borde begärt för länge sedan. Det känns väldigt pinsamt att besöka doktor efter doktor… och jag känner skuld över att jag kostar samhället så mycket pengar i form av sjukvård och psykvård. Visserligen är det ju småpotatis om man jämför med någon som har en personlig assistans eller flera, men det hjälper inte mig att känna mig bättre.
Jag har många gånger tänkt på att det vore samhället en tjänst om jag tog livet av mig, på det viset skulle jag inte ha kostat samhället ett skit, men å andra sidan så skulle det inte få tillbaka de skattepengar som de investerat i mig. Jag har visserligen betalat mångt och mycket mer skatt än vad min läkarvård har kostat, men det blir ju inte några pengar över som skulle ha räckt till min och barnens skola och utbildning. Jag vet inte hur det känns att vara glad… även om jag hade en bra dag och kväll här om dagen, så kan jag ändå inte känna den glädjen jag kände då… det känns som att det är något som gör att jag inte ens kan föreställa mig känslan av glädje… som att jag aldrig någonsin varit glad.
Jag är sugen på att avboka min tid hos ortopeden idag. Jag känner att det är meningslöst, jag kommer aldrig bli bra ändå… aldrig någonsin. År efter år har jag hoppats på att kunna leva ett normalt liv och arbeta som de flesta andra vuxna gör, men lika många år har jag varit besviken när mitt hopp har raserats och min kropp har sjangserat. Samma hopp har jag haft om att mitt liv skall bli lyckligt och mina barn skall vara lyckliga och lyckas bli fungerande vuxna människor. Mina barn är inga fungerande vuxna, och de är inte några lyckliga människor heller. Det känns som att det är det största nederlaget som har gjorts, och skulden ligger nog till stor del hos mig, eftersom det är jag som varit nere och trasig i så många år.
Självklart har min fru minst lika mycket ansvar i det hela… eller snarare mer ansvar än mig. En annan sak som har bidragit till barnens mående och funktionalitet är skolan. Det har ända sedan förskolan varit problem i skolan. Det har varit täta lärarbyten redan innan barnen nått andra klass, och jag menar verkligen täta. Skolan har trots alla våra möten inte kunnat sätta in rätt hjälp för att hjälpa sina elever till ett lyckat studieresultat