Jag kommer ingen vart
Jag blir så otroligt stressad av att inte göra ett skit om dagarna. Tänk att det finns människor som tror att man njuter av att slippa jobba, som om man hade en slags semester eller långledigt. Jag kan garantera att det är så långt ifrån sanningen som det går att komma. Tänk er istället det värsta jobb du kan tänka dig… med de sämsta arbetskamraterna som finns… och att du är tvungen att vara på den arbetsplatsen dygnet runt dag efter dag, och sen när lönen kommer så står det noll kronor på lönespecifikationen… SÅ ÄR DET, och INTE som en resa till Maldiverna eller Karibien.
Min gräns för vad jag klarar av börjar närma sig. Jag behöver ett mirakel för att klara detta ett år till, eller en vecka till. Förr så har jag ändå kunnat känna hoppet när jag ska vidare i nästa steg i den ändlösa trappan som utgör sjukvården. Det känns som att jag börjar förlora hoppet om att få hjälp mot min värk, och jag känner att jag snart slutar bry mig om det… ge mig bara medicin mot värken och sömnpiller, så kan jag ligga i sängen resten av mitt liv och sova.
Jag känner att jag inte har ett tydligt mål längre. Förr så hade jag alltid ett litet hopp att nästa operation, medicin, eller rehabilitering skulle få mig att komma tillbaka i arbete, men nu känner jag att det är lika bra att sluta hoppas. Vad har man om man inte ens har hoppet kvar? Ingenting! Jag lägger handskarna på hyllan, det är slutkrigat. Jag känner mig inte tillräckligt stark för att fightas dag efter dag, jag behöver hjälp med att hitta min styrka igen, men jag vet inte av vem, eller hur. Jagvet inte om jag orkar skriva så mycket mer om min kamp för att bli bra igen, jag har ingen lust kvar… eller ork. Jag är så trött på allting, så trött.
