Vilken Nolla man är
Jag orkar snart inte kämpa mer, det tar så otroligt mycket energi att vara orolig över ekonomin hela tiden. Det brukar vara det första jag tänker på när jag vaknar, och det sista när jag somnar. Mon dotter är djupt olycklig över vår fattigdom, och det förstår jag verkligen. Jag känner mig skyldig till vår utsatta och utfattiga situation. Om jag hade orkat kämpa mot värken så pass mycket att jag kunde arbeta heltid, så hade vi inte hamnat här. Min fru verkar inte förstå vilken situation vi befinner oss i, inte heller hur svår den är. Hon tror att om man snålar så räcker pengarna, men problemet är att alla fasta kostnader är mer än inkomsterna.
Många skulle nog skrika och bråka med dem som har tagit besluten att vi inte ska få sjukpenning, socialbidrag eller arbetslöshetsersättning, men det kan inte jag göra, för jag tycker att det är mitt ansvar att försörja familjen, och det har misslyckats med. Det är mitt fel alltihopa, och faktiskt frugans också, eftersom hon inte heller kan jobba, eller vill jobba, jag vet inte faktiskt. Hon har jävligt ont, så det är klart hon inte grejar det. Samhället ville ha mer pengar i plånboken, och det fick dom… men de som råkar bli sjuka en längre tid, och fattigare en ännu längre tid, de ville inte ta bort våran välfärd, med en sjukförsäkring som suger röv.
Jag har slutat att vara arg på samhället faktiskt… och med samhället menar jag regeringen, företagen, cheferna och även vi vanliga gubbar och gummor ute i vårt land. Alla rycktes med i den här konsumtionshysterin som har bäddat för mer inkomster för de som redan hade hyfsat med stålar. Jag tror att även jag hade varit ett konsumerande monster om jag hade haft det fett ställt, men jag hoppas att jag kommer att ha samma inställning som nu. Min dotter är jättearg på mig för att jag inte kan ge henne pengar till fina kläder och smink, smycken, resor, och en massa skönhetsprodukter. Jag hoppas att det går över snart, för jag känner mig så jävla värdelös när jag får höra att hon hade varit lyckligare om jag hade pengar,
Dottern har inte trivts här i stugan, och jag förstår varför… den e ett ruckel, äckligt, vidrigt och framförallt jävligt långt bort från stan och hennes kompisar och hennes gymnasium. Indirekt är det min dåliga rygg som har satt oss i den här situationen, men det var inte jag som ville flytta hit, utan det var hennes mor. Det var jättedyrt och i dåligt skick huset, men frun ställde till ett jättegräl om att hon ville flytta hit, och jag var för svag för att säga ifrån… hon går inte att nå när hon vill ha något, det måste bli så, även om hon måste gå över lik… liken efter sina egna barn.
De pengar som jag drog in på arbetet gick i stort sett till hennes jävla hundaffärer. Hon skulle ha en ny hund i kvartalet, och jag ljuger inte om att det har kostat så mycket pengar att barnen fick växa upp som trashankar. Om jag ville att barnen skulle få nya kläder så sa häxan att de hade fått de äldre syskonens kläder, och dem får de ha tills de växer ur dem. Eftersom de hade äldre syskon så betydde det att de fick bara begagnade trasor, och sällan fick något som var gjort i samma årtionde som de levde i.
Det känns lite orättvist att det är jag som får dotterns vrede när det är hennes mamma som har varit den som gjort att vi inte har haft pengar, eller när vi haft pengar köpt hundar för dem. Jag mår så dåligt över allt det här med pengarna, och jag tror att det är den största orsaken till min otroliga stress som plågar mig med sitt ältande. Varenda gång som jag måste använda pengar eller ge pengar till något av barnen eller frun, så mår jag jättedåligt, och vi ska inte tala om räkningarna… usch. Jag tänker ofta på hur jag ska få tag i pengar, och jag funderar på ett rån, kidnappning eller att sälja mitt självmord till en kvällstidning… varav det sista alternativet skulle lösa alla problem om man tordes genomföra det.
Jag tror att jag skulle kunna jobba om jag kom till rätta med mina psykiska problem… eller man kanske ska säga min depression istället så att folk förstår. Det finns säkert något jobb som jag skulle kunna klara av på halvtid eller något, det gäller bara att få rätt hjälp med att hitta något och att få det stöd som jag behöver för att klara det. Jag ska faktiskt träffa en arbetsterapeut på fredag, så vi får se vad han har att komma med. Om vi hade bott lite närmare civilisationen så hade det varit mycket lättare att ta sig till jobbet eftersom jag bor så sjukt avsides.
