TheRymdBoy

Det känns som att jag har givit upp helt nu. Jag har letat efter anledningar att vilja fortsätta att leva, men jag hittar inte några. Jag har underbara barnbarn och barn, men jag blir inte ens glad på riktigt när jag träffar dem längre… allting känns som att det hänger ett grått moln över det. Det känns inte så kul att jag inte ens blir glad av dem som jag älskar mest i hela världen, och det är inte deras fel egentligen, men jag blir så nedstämd av tonåringarnas och fruns uppträdande. Om jag inte hade haft min depression så hade jag kunnat hantera det bättre, men nu bryter jag ihop för minsta lilla bråk… och bråkas gör det ofta.

Jag ska försöka vara helt ärlig om jag träffar min psykolog senare i veckan, men det brukar sluta med att jag inte säger som det är, utan låtsas att jag är mindre nedstämd än vad jag är. Jag tänker faktiskt på självmord dagligen… flera timmar om dagen oftast, mina tankar glider in på det som lösning på mina problem. När jag träffade min handläggare på socialkontoret så sade jag till henne att jag förmodligen kommer att skjuta mig om jag hamnar på gatan, och det är inte för att jag är rädd att hamna i rännstenen utan snarare att stå till svars inför min familj, släktingar och bekanta, som säkert kommer att vara fördömande och ifrågasätta mig som familjeförsörjare.

Jag kan nog inte leva med skammen det kommer att medföra… det hade varit en stor skillnad om man inte hade haft barn eller några anhöriga överhuvudtaget. Jag kommer att ta en dag i taget, och om det blir förjävligt så finns det åtminstone en lösning på ALLA problem, men jag hoppas att det inte behöver bli så… för barnens och mina anhörigas skull. Jag har ställt in allting i livet den här veckan, och jag har inte klarat av att åka till vare sig sjukgymnasten eller kbt-behandlingen… jag har varit för nere och för stressad över ekonomin och min värk såklart. Jag kommer att försöka förhala lite räkningar som ska betalas, men det är så extremt ansträngande för mig att ringa dessa samtal.