upp och ner
Jag har inte skrivit här på länge eftersom jag mest sover och sover, och när jag inte sover har jag ångest. Jag har mått lite bättre i ett par dagar nu så jag orkar skriva en liten uppdatering. Det har inte hänt så mycket med min rehabilitering eftersom jag har givit upp lite grann. Jag har haft det så jävla fattigt att jag inte har råd att åka till sjukgymnasten överhuvudtaget. Jag hoppade av kbt:n och lade ner hela livet ett tag. Jag ska träffa min psykolog och min psykiatriker idag, vilket behövs. Jag var hos min psykolog förra veckan och hon blev orolig och kontaktade mobila teamet hos psykiatrin som ringde mig och ville komma hem till mig… de var oroliga över mig.
Jag tackade nej till hembesöket men bestämde att vi skulle träffas idag istället, då slipper jag göra två resor till civilisationen och klarar mig med halva utgiften, vilket verkligen behövs. Jag kommer att kämpa på ett tag till, men det är tufft mellan varven. Måendet går upp och ner med värken och ekonomin, och tyvärr så har är både värken och ekonomin en katastrof. Om jag ska vara helt ärlig så har det varit extremt tungt sedan julas, man kan nog säga att jag tappade all lust att leva faktiskt… känns fortfarande väldigt avslaget, ungefär som en svår baksmälla, en sådan där som gör att man känner att man helst skulle vilja vara död istället för att må som man gör.
Jag var i alla fall ärlig när jag träffade min psykolog förra veckan, vilket var det som fick henna att kontakta riktiga psykiatrin, eftersom jag svarade ärligt på hennes fråga om jag ville leva eller vara död. Sanningen är den att jag inte tycker att någonting i livet är skoj eller ens bra. Jag känner mig inte ens glad de gånger jag skrattar och har trevligt, utan det är som att det är på låtsas, och det känns som att det måste synas på mitt leende att det inte är ett äkta leende, men det är inte någon som har kommenterat det någon gång, så jag vet inte om de kan se det eller om de tror att allting är bra med mig.
Vi får hoppas att det löser sig någon gång… för så här går det inte att ha det så länge till. Min familj är starkt påverkad av min depression och min ångest, vilket ger mig ännu mer ångest såklart. Det är inte så lätt att vara människa, och särskilt inte i ett samhälle där ditt värde mäts i hur framgångsrik du är… hur mycket pengar du har eller tjänar, och hur exklusivt du bor, reser, äter och dricker. Jag ska vara helt ärlig och säga att det inte ens finns pengar att äta varje dag här hemma, de andra äter men jag låtsas inte vara hungrig eller säger att jag redan har ätit gröt eller något annat.
Jag misstänker att min dåliga kosthållning kan vara orsaken till min extrema orkeslöshet och trötthet, men depression orsakar ju samma symptom så det är svårt att säga vad det är som orsakar det. Jag hoppas för familjens skull att jag snart kommer på banan igen, för det här är inte så skoj för dem heller.
