Utanförskapet
Nu på morgonen har jag ringt till min husläkare för att beställa en tid hos henne. Jag måste tydligen ha ett läkarutlåtande till arbetsförmedlingen, som visar att jag inte är frisk. Det hela är ett stort skämt, jag menar… om man är för sjuk för att jobba skall man väl inte bli utförsäkrad, och sedan tvingad att anmäla sig till arbetsförmedlingen… vilka i sin tur tycker att om man är sjuk skall man vara sjukskriven. Jag klarar inte att tänka ett helt varv, så kortfattat blir det ett moment tjugotvå, man hamnar helt enkelt mellan stolarna.
Jag känner mig som en börda för samhället, och det känns uppriktigt sagt skit. Jag vet hur tufft jag har det med min värk och min psykiska smärta, men ändå känner jag mig som en skadeinsekt gentemot samhället. Det känns ibland som att det är mig det är fel på, och inte sjukförsäkringsreglerna. Tänk om jag helt enkelt är för klen och känslig. Det spelar egentligen ingen roll om det är i huvudet eller kroppen som det är fel… det går inte att arbeta just nu, och jag behöver uppriktigt den hjälp jag kan få.
Jag skulle hur som helst vilja att mina tankar kring det här med sjukskrivningar och utförsäkringar kommer upp till ytan, det behövs input med vanligt folks tankar och känslor kring problemet med utförsäkringar och de hårdare regler som ska få in folk från utanförskapet. Jag kan från min sida säga att det skapar mer utanförskap genom att påstå att jag är frisk nog att jobba, fast jag inte klarar av att jobba just nu. Det betyder i sådant fall att jag är en fuskare eller en klen jävel.
Det får konsekvensen att jag blir tittad snett på ute i samhället, det har faktiskt gått så långt att jag helst inte vill gå utanför hemmet på grund av rädslan att bli sedd som en samhällets parasit. Jag gick från frisk och rik, till sjuk och fattig… jag gick från respekterad för min yrkesskicklighet och flitighet, till avskydd för min oförmåga att bidra med något till vårt samhälle. Detta ovanstående problem är tillräckligt mycket för att dräpa mig själv… det är vad jag är värd i mina ögon sett.
Snacka om att livet kan ta oväntade vändningar. Jag hoppas att människor tänker på att vem som helst kan bli sjuk, och kanske inte på egen hand kan ta hand om sig själv. Det behövs skyddsnät som kan fånga dessa personer innan de krossas mot betongen. Jag är väldigt tacksam för den hjälp jag har fått från samhället… men jag behöver hjälpen ända fram, annars har den varit förgäves. Jag önskar verkligen att jag vore en stark och högpresterande människa som jag en gång var… jag önskar att jag inte vore en parasit, jag önskar att allt löser sig på något sätt, så samhället skall slippa den här oduglingen.
