Jag orkar inte vänta längre
Jag har varit nere hos min husläkare nu och pratat med henne om mitt mående. Hon har ju redan remitterat mig till psykiatrin för behandling av min depression, men fått avslag två gånger. Vi diskuterade om det fanns någon annan väg att gå för att få hjälp, men hon har ju försökt allt sade hon. Jag frågade om hon kunde remittera mig till psykologen på vårdcentralen i den lite större orten som ligger tre mil härifrån, och det kunde hon göra. Vi kom även fram till att vi skulle byta medicin till Citalopram istället för cymbalta.
Flera av de medicinerna som jag tar mot värken är också vanliga inom psykiatrin, det används även mot epilepsi tydligen. Jag gillar inte att använda medicin, men vad fan gör man när man är desperat? Om någon skulle ge mig en medicin som tog bort all värk i ett år, fastän du dog efter den tiden… då skulle jag nog ta den, må bra ett år, och sedan dö nöjd. Självklart är det bara vad jag känner nu… det kan ju ändra sig fort. Jag har funderat på om det är värken som är huvudsakliga boven till mitt dåliga mående, rent psykiskt… och jag tror nog att svaret är ja.
Det har varit jobbigt som fan med värken som plågat mig mer eller mindre i tjugo år nu. Jag skall inte säga att det har varit så här tungt från början till slut, för det stämmer inte. Mitt dåliga mående de senaste sju åren har gjort värken svårare att härda ut. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan så många gånger att jag har tappat räkningen för länge sedan. Det är så otroligt ansträngande att först vänta i månader och halvår, för att sedan komma till en ny doktor som behöver få min historia berättad från början… och det är nog det där att man först skall dra hela sin historia igen, samtidigt som doktorn sitter där och höjer på ögonbrynen som om han tror att jag ljuger om alla jävla resor det varit kring min ryggvärk.
Jag kan inte förstå varför de inte läser igenom mina journaler ordentligt… det känns helt ärligt som att de skiter i att intressera sig för mitt fall. Det skulle nog inte vara några problem att lösa mitt fall om de jobbade ihop som ett team. Som de gör nu, att bara titta på en liten del av fallet, gör att de inte kommer framåt det minsta lilla. Ingen röntgen har ännu gjorts på mitt bäcken… det som har synts är tecken på en inflammation och artros i högra bäckenleden… det var något som upptäcktes på en röntgenplåt som togs på höftlederna för många år sedan, det stack bara upp två centimeter av bäckenleden på den röntgenplåten, och det verkar vara helt ointressant för dem att titta på hela leden.
Det finns så mycket inom sjukvården och psykiatrin som behöver bli bättre. Det skall inte behöva dö barn med blindtarmsinflammationer, bara för att läkarna har för mycket att göra, eller är ointresserade av at kolla upp sådana saker… man ska väl inte skicka hem dem utan kontroll? Många läkare gör sitt allra bästa efter de förutsättningarna som finns… så det är förutsättningarna som måste bli bättre, det måste få kosta, det är ju människors liv det handlar om för i helvete. Ibland blir man så trött på hela mänskligheten… det känns som att man skulle vilja skrika till alla att skärpa till sig, men samtidigt kommer insikten att de inte kommer att bry sig… man är liksom bara en obetydlig organism i deras liv, och då känns det som att det bara vore bättre att dö för sig själv… utan mening och utan att föra väsen… bara försvinna och gå upp i rök.
