Döm inte hunden efter håren
Jag tror inte att de runtomkring mig förstår att det är min högsta dröm att slippa värken och börja jobba. Det finns nog många som ifrågasätter de som är sjuka en längre tid, det är väl bara att bita ihop och jobba, brukar man få höra, förresten tänkte man själv det innan man blev drabbad av elände. Man förstod inte riktigt hur det är att ha ett kroniskt smärttillstånd, det syns ju liksom inte utanpå vilken kamp den människan för vareviga dag. Jag skäms lite när jag tänker på att jag nog har dömt andra människor efter det man har sett och tänkt att ”äh, den där människan är det ju inget fel med, han är bara klen”. Nu ligger man här och förstår bättre.
Aldrig i livet att jag skulle döma en person utefter vad jag ser på ytan, vad som helst kan pågå i den människans själ. Om någon i min närhet säger något nedsättande om en främmande person, så brukar jag säga att de ska gå i den människans skor en dag… INNAN man dömer den. Vad som helst kan ligga bakom den människans ageranden eller åsikter. Man måste verkligen sätta sig in i den människans situation, och alla omständigheter och händelser som format eller formar henne. Se den arbetskamraten som uppför sig illa mot en annan… är han verkligen ond? Eller vad är det som gör att han agerar på det sätt han gör? Kan det vara stress? Har han ekonomiska problem som gör honom stressad? Vi vet ju vad stress kan göra med människan, det kan verkligen visa oss på ett sätt som evolutionen hade tänkt oss att uppträda på, fast i en livshotande situation.
Många människor tänker inte på att det finns ett helt universum i varje människa. Varenda en av dessa människor har varit bräckliga nyfödda liv som drar sitt första andetag på sin mammas mage, alla dessa människor har upplevt glädje, men även sorg över något eller någon, de har varit rädda, de har också känt kärleken, ilska, varit trötta, haft en dålig dag… vad som helst kan ha föranlett den människans agerande, föranlett dess ord… det är så människan är, och ändå så kan vi många gånger inte ens hjälpa att vi dömer en annan person utan att veta någonting om denna. Jag måste påminna mig om det hela tiden.
Just nu när jag ligger här och tänker på att andra tänker det här, fast i deras eget inre universum, så blir det en rätt mäktig känsla. Du som kanske läser detta ligger och tänker alla dina tankar, du tänker på varför jag skriver det här, kanske undrar vad jag tänker på… det är väl rätt så häftigt att jag har alla händelser i vårt universum inuti mitt universum, och du har ett lika stort universum i ditt universum… jag är i ditt, du är i mitt, vi blir som bröder och systrar alla vi i detta universum… det är häftigt.
Nu låter jag säkert som en filosoferande haschtomte eller en stackare som det slagit slint i huvudet på… men jag är bara en människa, som vi alla är.
