TheRymdBoy

hjälp mig någon

Publicerad 2014-12-22 13:37:20 i Allmänt,

Jag skulle egentligen skita i det här nu, jag är inte rustad för att fira julafton just nu. Min stressnivå är skyhög och jag kommer att krascha vilken sekund som helst nu. Det som är mest stressande nu är att jag inte har en spänn på kontot, och julafton är om två dagar. Jag har faktiskt funderingar på att sätta mig bredvid tiggarna vid köpcentret. Jag kommer inte att hinna få ihop pengar till julmaten i år, och julklappar är bara att glömma.

Jag borde ringa min doktor för att få något slags lugnande preparat, annars lär jag få en hjärtinfarkt innan annandagen. Det har gått så långt att jag till och med funderar på att stjäla mat ur någons bil… men det kan jag inte göra, fast det är klart, är det en rik jävel så kan han gott ge tillbaks lite av de rikedomar han har stulit från folket. Mina tankar snurrar runt i huvudet, och då och då kommer tankarna in på rån, stöld, snatterier och kidnappning... men jag kommer alltid fram till att det inte är min stil, jag klarar inte av att göra illa någon, varken fysiskt eller psykiskt.

Om jag tänker på olagligheter ofta, så tänker jag på självmord oftare. Min tankeloop kommer alltid till samma svar… självmord. Jag vill inte göra någon ledsen, och jag vet ju att om jag dör så blir deras liv ännu svårare att klara av. Fan vad jag hatar att vara tvungen till en massa saker… man har ingen frihet i det här livet, allt är tvunget och tvång. Jag tror att jag skulle kunna pressa kroppen ett tag på en arbetsplats där man inte behöver tänka, men det är just tänkandet som är det stora problemet. Min depression får mig att bli den tröttaste människan i världen.

Om jag inte klarar av att hålla mig kall snart, så kommer jag nog få ett så kraftigt sammanbrott som jag fick tjugohundranio. Det skulle nog leda till något mycket värre denna gång… jag hatar julen, jag hatar livet. Om sanningen ska fram så har jag inte ens råd med mat till familjen. Jag vet inte hur jag ska lösa detta, för jag kan inte be någon om hjälp, inte ens socialtjänsten klarar jag av att tigga pengar ifrån, fast jag verkligen borde göra det. Jag går omkring som en lodis i mina trasiga kläder, barnen skäms, och det gör frugan också, men henne skiter jag i, eftersom hon är så jävla taskig mot alla.

Gympaskorna har jag lagat med silvertejp och buntband, och resten av kläderna håller inte så mycket mer klass dom heller, vilket jag inte bryr mig så mycket om egentligen. Om jag skulle falla ihop död på gatan så skulle de tro att det var en tiggare från Rumänien som dukat under av svält. Jag vet att jag låter gnällig, men jag måste få vädra ur mig lite känslor innan jag spricker. Min psykolog skulle säkert säga att jag vidmakthåller bilden av mig själv som en värdelös människa, far, bror, morfar och så vidare. Nu ska jag sluta gnälla och ta itu med nästa jobbiga sak… ännu negativare familjemedlemmar som sörjer vår fattigdom mer än mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela