TheRymdBoy

Vilsen

Publicerad 2014-10-14 09:24:00 i Allmänt,

 
 

jag vet inte vart jag är på väg här i livet… jag har ingen kurs inställd. Mina barn är vuxna nu, så jag känner mig liksom färdig med allting. Om jag ska vara helt ärlig… och det skall man ju vara, så då måste jag erkänna att jag vill ingenting med mitt liv längre… ingenting. Fy fan vad deppigt det lät, men det är ju sanningen. Jag tror nog att det är min depression som gör så att jag inte vill någonting, jag har liksom givit upp.

Här är jag nu, med en kropp som är slut, ett huvud som är kortslutet och ett liv som passerat bäst före datumet. Jag sa till brorsan och bästa vännen att jag kommer igen när barnen är vuxna… men jag hade fel, jag orkar inte komma igen. Mitt äktenskap och föräldraskap har sugit musten ur mig totalt. Jag har levt i en lång lögn… jag skulle ha dräpt mig själv för länge sedan, det hade varit det enda raka att göra. Visst hade familjen fått det tungt ett tag, men jag har ju haft det tungt i tjugo år snart.

Jag undrar ibland om det inte är så att min kropp har gått sönder pga. att jag mått dåligt psykiskt i alla dessa år? Mest har jag nog mått dåligt för att min fru och jag verkligen inte går ihop. Det har varit ordentliga slitningar under hela vårt äktenskap. Jag känner mig tvungen att leva i den här relationen pga. oro att inte få behålla kontakten med mina barn… och då tänker jag först och främst på de största barnen. Jag är rädd… eller snarare övertygad om att frun kommer att försöka slå in en kil mellan mig och ”hennes” barn. Det skulle vara jävligt tungt.

Jag försöker att tänka mig in i hur det skulle bli att leva ensam utan att barnen kan komma och hälsa på både mamma och pappa, eller mormor och morfar. Tänk om jag inte får träffa dem alls. Jag vet inte om jag skulle klara av det. Jag är rädd att den lilla energi jag har skall bli ännu mindre, det skulle vara katastrof… jag orkar ju knappt med att vara med barnen redan nu. Risken är nog att jag blir liggande i min säng… som det är när jag har sämre dagar nu… det skulle slå sista spiken i kistan. Som det är nu med allting så känns det som att jag inte har något annat val än att stanna i den här relationen fast jag mår piss av den.

Man är ju en sorglig typ… feg och omogen. Jag klarar inte ens av att stå upp för mig själv… eller knappt någon annan heller för den delen. Hur i helvete ska jag hitta rätt i livet? Hur fan ska jag kunna bli lycklig igen?… jag har inga svar… inga alls!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela