TheRymdBoy

Utan Skyddsnät

Publicerad 2014-10-27 15:38:51 i Allmänt,

 

Varför känns det som att allt är slut nu? Det är en konstig känsla av en stor tomhet som är i mitt inre. Jag fyller inte dagarna med händelser, kan man lugnt påstå… det blir så tråkigt och fattigt livet, när man inte sysselsätter sig med något vettigt. Jag har faktiskt funderat på om jag skall skriva min självbiografi… eller åtminstone en översikt över livet som inte blev så värst spännande. När jag ser människor ha skoj eller trevligt, så blir jag ledsen… inte så mycket att jag saknar det, utan snarare faktum att jag slutat sakna det.

Jag har inget driv framåt överhuvudtaget… inte ens en dröm om ett bra liv har jag längre. Har jag givit upp allt? Ja, för tillfälligt i alla fall. Tvåhundrafemtio spänn på kontot har jag i alla fall… jippie! Jag skulle ha fyllt i en massa papper redan för att få hjälp av kommunen, men det är så svårt att ta tag i det när man mår piss. Jag förstår verkligen hur folk hamnar på gatan utan tak över huvudet. Samhällets skyddsnät fungerar rätt bra om man är frisk i själen och kan och orkar föra sin talan… annars så finns det ingen som kommer att hjälp dig.

Det känns verkligen skrämmande att hela min familjs liv vilar i mina händer… tänk om jag inte orkar det här en dag?  Vad fan händer med familjen då? Socialtjänsten har gjort det klart för mig… att om jag inte orkar skicka in rätt handlingar så förlorar jag rätten till hjälp. jag hänger inte med i alla svängar med sjukskrivning, utförsäkring, avslag och överklagan… a-kassa och arbetsförmedling, aktivitetsrapporter och alla andra jävla instanser och blanketter… fy fan.

Jag orkar inte en dag till… känner jag rent spontant… orkar inte försöka tänka ut en handlingsplan eller ringa myndigheterna med alla mina frågor… jag orkar inte. Jag skulle bara vilja sova i hundra år, eller kanske ännu längre… typ för alltid. Om jag inte orkar… vem fan ska orka åt mig då? Jag har ju verkligen ingen jag kan be om hjälp… dels för att jag suger på att be om hjälp, och dels för att jag inte vet vem jag skall vända mig till.

Min hjärna fungerar inte så bra längre, rent kognitivt är det en katastrof. Jag skriver och tänker samma saker om och om igen… tankarna gör loopar i huvudet, och det leder ju ingen vart. Man kan säga att nittiofem procent av mina tankar leder tillbaks till ruta ett… där börjar nästa varv med svidande tankar… tillbaka till ruta ett, om och om igen och igen… aldrig framsteg, bara meningslöst grubblande. Det är verkligen handikappande med depression… och jag vill bara säga att jag verkligen försöker göra mitt bästa… men det är så svårt för de runt omkring mig att se hur hårt man verkligen försöker.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela