Jojo-mående
Hela morgonen har jag haft svår värk i magen, det bränner som eld. Jag har tagit magmedicin två dagar nu, det har aldrig hållit i sig så här länge tidigare. Jag får i värsta fall sluta med voltaren ett tag om inte det här går över snart. Idag kommer dottern med sina två underbara ungar och hälsar på… det ska bli superskoj, hoppas bara att magen lugnar ner sig. Jag hade lovat mig själv att äta mer och bättre, men det har inte blivit så tyvärr. Jag får ungefär i mig hälften av den energi som kroppen behöver. Jag tappar vikt hela tiden och det behöver vara tvärtom istället.
Det kan mycket väl vara stress som orsakar magproblemen, jag känner mig alltid sur i magen och det blir ju inte bättre av att jag äter så oregelbundet pga. min avsaknad av aptit. Igår fyllde ett av barnen år… vi tände ljus för honom på kyrkogården. Det var bara jag och yngste dottern som åkte ner till kyrkan. Klockan hade hunnit bli elva på kvällen innan vi åkte dit. Det var oväder och rätt så kallt, men det var bra för dottern att åka ner dit. Dottern har inte kunnat sörja ordentligt hon heller. Hon är rätt så lik mig i sättet, vi trycker bort det som är för jobbigt att tänka på… vilket inte fungerar i längden.
Dottern var jätteledsen på kvällen när vi kommit tillbaks från kyrkogården… hon grät floder, vilket jag tror är bra, även om det som far är svårt att se sitt barn ledsen. Jag känner mig jävligt låg just nu, det bara sköljde över mig en våg av uppgivenhet. Om en timme kommer barnbarnen och dottern hit. Min ledsna dotter älskar sina systerbarn… och dom avgudar henne, de är skitgulliga. Dottern brukar bli lite gladare när hon träffar kidsen… oftast. Ibland när hon är låg så är hon tyvärr taskig och dum. Hon kan inte rå för det, hon får nästan som lite ticks… där hon behöver säga dumma saker som sårar och gör situationen lite jobbig.
Jag håller tummarna för att jag inte blir för låg innan jag hämtar barnbarn och dotter från bussen… jag känner mig obalanserad i mitt mående, det svänger om snabbt. Den ena stunden finns det hopp om livet och i nästa stund så vill man dö. Det brukar vara så små saker som kaster mig in i förtvivlan… tankar som nästan inte är märkbara. Mitt i samtal kan det bara skölja in en våg av uppgivenhet, det kan räcka med att den jag talar med säger något som är lite negativt… t.ex. att denne har ont eller något. Då brukar tankar om att det inte är något ide att fortsätta livet… för att det är för mycket jag inte kan rå över eller ordna upp.
Jag tar på mig skulden över allas dåliga mående, deras värk… och deras motgångar… jag kan inte hjälpa det. Det är likadant med otäckheter ute i världen, det kan räcka med att se ett naturprogram på tv, då kommer tankarna om att människan har förstört allt som är vackert, och att det inte är någon ide att kämpa när alla andra bara förstör moder jord bit för bit. Jag är för känslig, jag kan inte stänga ute det som händer runt om i världen… med världen… i världen. Jag önskar att jag vore död. Jag ska tänka positivt… men det går inte längre, de jävla negativa tankarna smyger sig in och tar överhanden.
