Fega krakar
Det är inget kul att vara hemma jämt, jag blir galen av det faktiskt. De enda jag träffar är de som ingår i min familj… och alla dom är för det mesta väldigt negativa och gnälliga, dels pga. nedstämdhet och delvis av att det ingår i deras personlighet. När jag tänker efter så är det nog till en stor del det som har påverkat mig i negativ riktning. Jag är vanligtvis en jävligt positiv människa, men åren av värk och elände har satt sina spår.
Jag behöver omge mig med roliga och glada människor för att blomma, men nu är det bara folk som får mig att vissna. Jag vet inte hur jag skall klara av att överleva den här skiten. Allt är emot mig… det är en jävla uppförsbacke som aldrig tar slut. Jag skulle nog behöva träffa en psykolog snart, jag börjar tappa hoppet faktiskt.
Jag skulle vilja ha ut min berättelse till folket… som en ögonvittnesrapport. Det skulle vara nyttigt för de flesta att se hur det kan gå om det vill sig riktigt illa… om man blir sjuk t.ex. De flesta tror inte på mig när jag förklarar hur det går till, med sjukförsäkring och ersättningar. Jag hade inte ens förstått själv, hur illa det stod till med landets sjuka och arbetslösa. När man mår dåligt så kan räcka med avslag på sin ansökan om sjukpenning för att livet skall rasa totalt.
Jag kan lugnt säga att jag har varit på väg hundra gånger att ta mitt liv när jag inte orkat kriga mot samhället. Som en liten sjuk stackare så märker man att försäkringskassans handläggare passar på att tvåla till en när de ser ett lätt byte. Självklart är det lättare att avslå en deprimerad persons ansökan… de orkar ju inte ge något motstånd. Om jag fick ge igen på något sätt så tror jag att jag skulle kunna bli lite gladare… eller jag menar att jag skulle få tillbaka lite självkänsla. Min handläggare på försäkringskassan mer eller mindre rövknullade och förnedrade mig… hon spottade och sparkade på en människa som ligger ner, och det skulle hon behöva bli straffad för… de kanske kunde ge henne sparken, så hon får veta vad utsatthet innebär.
Fy fan vilka jävla svin det är som finns i vårt samhälle… och särskilt obehagligt blir det när det är människor med makt som utnyttjar den för att skada eller ge igen för saker som har hänt dem tidigare i livet. När jag ringde min handläggare på försäkringskassan var hon fruktansvärt spydig och rent ut sagt dum. Jag fick så klart hålla masken och vara ännu mer ödmjuk än vad jag redan var. Jag var rakt igenom jättetrevlig och positiv… men inte hjälpte det. Det var nästan som att hon blev ännu dummare när hon märkte att jag var ödmjuk och lite underkastad. Hela det samtalet fick mig att känna mig smutsig, äcklad av mig själv för att jag lät henne förnedra mig över telefon.
Jag är stark och farlig… ja alltså om det var en farlig situation som hotade mig eller en medmänniska. Det vore en lätt match för mig att besegra den handläggaren eller någon annan myndighetsperson som misshandlar mig fysiskt eller psykiskt… förstår dom inte att de också måste bete sig civiliserat? Jag skulle vilja möta denna tjänsteman i en duell… jag skulle vilja möta ALLA de som skadat mig nu eller tidigare i livet, och se om de var lika tuffa utan sina myndigheters skydd. Jag tänker på filmen med Michel Douglas… fallin down… så skulle jag också vilja göra, utan att någon oskyldig blev skadad eller tog illa vid sig.
Det absolut fegaste någon människa kan göra, är att sparka på en som ligger ner… och så gör dom det. De borde skämmas, och om det finns en himmel så bord de inte komma dit i alla fall. Jag tror att jag skall säga dem sanningen nästa gång de är dumma och otrevliga… och skita i att de kommer göra allt för att förstöra för en… och göra mitt liv till något det ändå reda är… ett helvete!
