TheRymdBoy

Vilken dag jag hade igår. Dagen började med mycket värk i rygg/bäcken och fortsatte med en superdipp i måendet. Jag vet inte varför jag hade så jävla ont, men det var nog KBT:n som blev för mycket för mig med allt sittande i bilen och sedan på kursen. Mitt mående blev kvaddat av en händelse hemma. Det var redan en tuff dag när jag vaknade igår, men det var tumult hemma som gjorde den outhärdlig.

När dottern som inte mår bra, började dagen med att få ångest över saker jag inte kan påverka, så fick det mig helt ur balans. Hon var inte nöjd med utbudet av mat hemma, inte nöjd med boendet, och inte nöjd med mig och hennes mor som föräldrar. Jag förklarade att den maten vi har måste duga eftersom vi inte har några pengar, eftersom socialbidraget ger oss bara femton kronor var till mat per dag. Självklart så skäms jag över att inte kunna ordna bra mat till familjen, och jag äter så billigt jag kan för att de andra ska kunna äta sig mätta.

Vi bor i en gammal sommarstuga med torrmugg och väldigt enkel standard, men vi har i alla fall tak över huvudet än så länge. Dottern tycker att det är jättejobbigt med skicket på huset eftersom hon känner sig ofräsch här hemma, vilket jag har full förståelse för, men saknar förmågan att ändra det. Att jag inte var någon bra förälder kan jag också hålla med om, jag är mycket väl medveten om att jag inte lever upp till de kraven som kan ställas på en förälder. Både min dotter och son är myndiga och skulle väl egentligen börjat jobba nu, men dottern mår väldigt dåligt så hon klarar inte det just nu.

Vi har sökt hjälp åt dottern, men det verkar ta evigheter innan hon får hjälp av psykiatrin. Det går alldeles för långsamt inom sjukvården, och jag är orolig över dotterns nedstämdhet… hon mår riktigt dåligt. Jag känner mig så maktlös vad gäller hennes välmående, och jag går sönder inuti. Jag grejade inte att vara ett stöd för henne igår… jag bröt ihop. Jag låg i sängen hela dagen igår, klev bara upp för att hämta kaffe en gång. Jag hade kraftig ångest och självmordstankarna var intensiva. Jag blev apatisk, orkade inte göra någonting. Jag är verkligen ledsen över att inte räcka till, jag kan inte ens hjälp mitt eget barn.

Allting känns så hopplöst. Jag tänker hela tiden på hur vi ska lösa det här, men jag kommer ingenstans, utan tankarna går runt i en slinga i huvudet. Det känns som ett moment 22, eftersom det enda som kan lösa mitt problem är döden. Hur jag än vrider och vänder på det hela så blir alltid svaret döden. Jag är inte upprörd just nu, men jag kommer fram till samma svar ändå… det finns ingen väg ut ur det här. här kommer mina tankar och det moment 22 som jag hamnar i.

 Om jag ska kunna må bra och kunna hjälpa min familj så behöver jag bli frisk, om jag ska bli frisk måste jag åka till sjukvården, om jag ska ha råd att åka dit så måste jag jobba, om jag ska jobba behöver jag bli frisk, och för att bli frisk måste jag åka till sjukvården… tillbaks till ruta ett… om och om igen. De tvar den ena cirkeln det, men jag har flera tankeloopar som snurrar i huvudet, och några slutar med min död… varenda gång blir det samma svar, samma slut.

Jag bränner upp varenda droppe av min energi i dessa tankeloopar… jag ältar och ältar tills det känns som att hjärnan ska explodera, och jag klarar inte av att bryta loopen som snurrar i huvudet. Jag vet inte hur jag skall få hjälp. Jag klarar inte av att skaffa hjälp, för jag orkar inte… och om jag orkar så tar min doktor och slingrar sig ur situationen… hon dribblar av mig bollen, och jag går därifrån utan hjälp som vanligt. Om man inte orkar att stå på sig så får man ingen hjälp… så är det. Jag börjar tappa tron på sjukvården och psykiatrin, de vill inte hjälpa en, de vill bara avfärda alla och slippa kostnaden och att lägga resurser på de som behöver hjälp. Det blir lite som Darwinism, den starke överlever… men jag är svag numera, så det är kört.