TheRymdBoy

Sju små dvärgar

Publicerad 2014-11-12 21:28:45 i Allmänt,

Jag har så mycket ledsamhet i min kropp och själ… det är inte konstigt att min kropp fallerar hela tiden. Hela mitt blodsystem är säkert fyllt med cortisol, stresshormonet som också bryter ner kroppen som ingenting. Det är ingenting i mitt liv som fungerar som det ska. Allting som jag har lärt mig har försvunnit ur min hjärna. Det är helt omöjligt att komma åt vissa minnen, och då menar jag även kunskaper som jag har tillförskansatt mig genom livet. Det allra värsta med kortslutet huvud är att min kommunikation med mina medmänniskor haltar kraftigt. Det är sällan en hel mening fastnar i mitt huvud eller överhuvudtaget lyckas processas av min hjärna. Det hela är pinsamt, jag var en mycket smart kille för inte så många år sedan, nu fastnar jag på enstaka stavelser och tappar ofta hela ord ur mitt ordförråd.

Mitt ordförråd är nog kvar i huvudet förresten men det är omöjligt att komma åt orden på ett bra sätt. Om jag verkligen kämpar med att komma på ordet så kan jag efter fem minuter ofta komma på ordet igen… men det är ofta helt som bortblåst faktiskt. Det som är läskigt är att det har blivit så här dåligt på bara sju år… hur fan skall det bli om man lyckas överleva sju år till? Jag kommer inte kunna mera svenska än de rumäner som sitter utanför våra köpcenter och försöker få ihop lite pengar. Hur skulle det varit om en redan ointelligent människa lider av en depression i tio år? Låt säga att denne dessutom är en gammal haschtomte… det skulle vara snudd på i nivå som Janne långben eller toker i de sju små dvärgarna.

Jag har verkligen haft riktigt mörka stunder, och jag vet inte riktigt hur jag skall bryta mina tankebanor som triggar igång den nedåtgående spiralen av ångest och nedstämdhet. Jag skriver bara det här för att få bort lite av min ångest, så jag antar att detta är ett sätt att bryta sig ur dödsspiralen mot helvetets portar. Jag önskar jag vore lite bättre på att förklara min situation för min psykolog, det blev liksom ingen ordning på alla händelser som ledde fram till min krasch. Jag kommer inte alls ihåg så mycket från de mörka stunderna, det blir lite otydligt när jag skall berätta det för psykologen. Jag vet inte ens om hon var intresserad av att lyssna på mig ändå… det är väl inte så kul att lyssna på folks elände.

Om jag någonsin blir frisk från min depression och framför allt får tillbaka min kognitiva förmåga och livsglädjen, så skall jag fan bli kristen. Det är nog en rätt så liten risk att tillfriskna när man gått såhär i sju år, mer eller mindre. Om jag skall vara riktigt ärlig så tror jag att det har varit någonting ända sedan tonåren, alltså den där nedstämdheten… men framför allt den där svidande känslan i huvudet som gör tankarna omöjliga att få någon ordning på… det blev nog värre när byggbranschen rasade under nittiotalets första år. Där hade man nått sin dröm att bli byggnadsarbetare, och jag stortrivdes med  bygglaget jag var i… och jag hade verkligen bara haft byggarbetet som enda dröm i hela mitt liv.

Helt plötsligt stod jag där utan min dröm… jag tappade fokuset helt och hållet. Jag fick jobb på lite mindre byggfirmor, men det var inte samma sak längre som under byggboomen. Och det tog inte så lång tid tills jag fick de fysiska besvären som jag har nu. Jag kommer ihåg att jag fick typiska stressrelaterade symptom där precis som jag hade blivit arbetslös. Det var samma symptom som jag fick här för ett par år sedan. Jag hade problem med hjärtat, och det var samma problem som jag fick här om året när jag var som mest pressad och stressad. Jag hade hjärtklappning, dubbelslag och även ett tryck över bröstet. Det hade jag även nu för något år sedan… plus panikångestattacker, vilket var det vidrigaste jag någonsin varit med om. Jag fick yrsel lite då och då, jag tyckte att allting lutade och allting blev en katastrof. Jag var redan sjukskriven då, och jag vet att det var i anslutning till att min ekonomi stod för ett mycket allvarligt läge som det hände. Jag orkar inte skriva mer nu. Jag har en rejäl ångest nu, och jag tänker ta lite medicin. Mina värktabletter fungerar i nödfall rätt bra mot ångest om man ökar dosen till det dubbla. Det som är det jävliga i kråksången är att det blir värre när medicinen går ur kroppen. Jag får värsta abstinensen, det känns ungefär som en influensa, och jag blir jävligt nedstämd också. Ta hand om er själ… tänk på att utan vila och sömn så går det åt helvete… dessutom så behöver vi alla kärlek… så jag säger väl att jag älskar er… dig. alla. Vem vet, det kan ju göra någon en aning gladare eller en aning mindre nedstämd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela