TheRymdBoy

Saknar Kärleken

Publicerad 2014-11-05 12:06:00 i Allmänt,

varning... lååångt inlägg!

 

Jag känner mig helt tom inuti, ett skal utan människa inuti. Vem är jag? Jag vet inte vem jag är längre. Allt det som skapar ens identitet är ju det man gör… jag gör ju aldrig någonting längre. Jag ser alla dessa människor som är någonting, de har glädje och sorg, vänner och ovänner, de har i alla fall någonting. Jag känner mig gnällig, jag menar, jag har ju en stor familj, många barn och barnbarn som jag älskar galet mycket… men ändå är jag fylld av en enorm tomhet.

Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så här. Jag skulle vilja känna mig glad och nöjd, skulle vilja vara en människa som betyder något för sin omgivning. Visserligen så vet jag innerst inne att mina barn och barnbarn älskar mig av hela deras hjärtan, men det är ändå något som fattas. Det är antagligen depressionen som orsakar oreda bland mina känslor, men jag vet inte riktigt om det är hela orsaken.

En sak som jag vet är att jag saknar kärleken mellan två vuxna människor. Jag saknar att vara kär. Om jag skall vara helt ärlig så har jag nog aldrig varit kär i min fru, visserligen älskar jag henne för att hon är mamma till mina barn, och mormor och farmor till barnbarnen… men det räcker liksom inte. Det var hela tiden ett förhållande byggt på lögner, så tillvida att jag ej var kär i henne. På något sätt så känner jag att jag har slösat bort många år av mitt liv på henne, men å andra sidan var det nödvändigt för att vara med mina barn på heltid.

Jag skulle vilja vara kär. I mina drömmar så händer det att jag får den där känslan av kärlek till en annan kvinna, och det är underbart. Det är alltid samma dröm, eller snarare samma känsla i drömmen. Jag träffar på något sätt en kvinna, inte alltid en kvinna med någon identitet, ibland kan det vara en väldigt otydlig människa jag träffar… otydlig så tillvida att man inte ser några tydliga anletsdrag. Drömmen slutar alltid med att jag håller om denna kvinna hårt, och känslan av en obeskrivbar kärlek far igenom mig och lyser upp min själ. Jag har kvar känslan när jag vaknar, och inte sällan så gråter jag av glädje då, men den bleknar tyvärr ganska fort, och jag har efter det inga minnen av detaljerna i drömmen.

Det kan mycket väl vara så att jag drömmer den  drömmen för att något fattas mig. Det skulle kunna vara kärleken till en annan människa som saknas. Jag har känt den känslan i vaket tillstånd också, men aldrig med min fru faktiskt. Den kvinna jag senast i verkligheten kände så för, var den kvinna jag hade ett förhållande med innan jag träffade min fru. Den kvinnan hade jag kunnat dö för, det skulle jag aldrig ha gjort för min fru, vilket förklarar magnituden av kärleken till de båda. Jag blev lämnad av min förra kvinna som jag älskade av hela mitt hjärta.

Jag kommer ihåg smärtan jag kände när hon sa att det var över… det var övermäktigt. Efter att det förhållandet var slut så kan man säga att jag tröstade mig med andra förhållanden, men det var verkligen bara en klen tröst som inte var särskilt effektiv. Jag försökte verkligen att älska dessa kvinnor som jag älskade henne innan, men det gick inte. Visst kände jag passion och attraktion till dem, men aldrig äkta kärlek. Det var då jag halvt omedvetet, bestämde mig för att aldrig älska någon kvinna igen… och det var då jag träffade min fru.

Jag försökte faktiskt att få tillbaka den kvinnan jag älskade, samtidigt som förhållandet med min fru utvecklades mer och mer. Den kvinnan som jag älskade blev efter att tiden gick, intresserad i mig igen. Jag vet inte om det var kärlek hon kände eller bara någon slags äganderättskänsla, hursomhelst så ville hon ha tillbaka mig, men jag hade redan involverat mig i min nuvarande fru, så jag avstod att ta henne tillbaka. Jag blev faktiskt lite förvånad, eftersom jag verkligen hade lyckats med att stänga av mina känslor för min före detta tjej. Jag tror att jag hade lyckats allt för bra med att stänga av känslorna… det var nog därför jag inte kände något speciellt för min fru.

Om jag ska vara helt ärlig, så vet jag faktiskt inte vad jag vill längre… en sak vet jag, och det är att jag ofta tänker på döden som utväg ur det här livet som jag lever. Jag har min kroniska värk, jag är utförsäkrad och lever för tillfället på socialbidrag, mitt liv suger. Jag har tappat kontakten med alla vänner, och då menar jag verkligen ALLA. Man kan tycka att det borde räcka med den kontakten man har med familjen, men det är inte samma sak som att ha vänner. Jag skulle nog bli bra mycket gladare om jag lyckades ta mig tillbaks till arbetslivet, även om det i dag känns omöjligt… eller åtminstone långt borta i framtiden. Livet består av så många små skeenden att det blir omöjligt att överskåda det som kan ha inverkat på mitt mående.

Jag skulle vilja att mitt liv startade om från början igen. Jag har så mycket i mitt liv som jag har missat… jag har missat att umgås med mina syskon, min mor och far, och en massa vänner. Jag har spenderat mycket tid med mina barn i alla fall, så den biten är inte så misslyckad. Det har väl varit rätt så dålig mental närvaro med barnen de sista fem åren eller så. När jag gick in i väggen för fem år sedan så tog väl depressionen över mitt liv kan man säga, så efter det har min hjärna fungerat sämre vad gäller att lyssna på människor jag umgåtts med. Anledningen till att jag inte har varit en bra lyssnare är att mitt huvud har varit kortslutet, och det har surrat omkring en massa ångest och grubblerier i mitt huvud som stört min koncentration. Det blir svårt att föra ett normalt samtal när hjärnan är kokt, överhettad… slut.

Jag var en bra far fram tills år tjugohundrasju ungefär, det var då som livet flippade över helt. Vi förlorade ett av barnen det året, och det blev misär… jag menar stor misär. Jag kan nog säga att det var då som den sista droppen kom att få bägaren att rinna över. jag är fortfarande i ett slags posttraumatiskt stresstillstånd, och det gäller nog hela familjen. Det höll i två år efter barnets död, sen föll jag igenom. Jag bara gick från jobbet utan att säga något… bara gick, åkte hem och lade mig i sängen och tog mig inte upp förrän ett par dagar efter.

Tröttheten jag kände då sitter kvar, och även om tankarna är lite mindre intensiva idag, så verkar det som att jag inte har någon slags säkerhetsmarginal till godo numer. Det räcker oftast med en skitsak för att trigga igång härdsmältan i huvudet. Jag blir kortsluten i huvudet, klarar inte av att tänka en enda strukturerad tanke, och blir tvungen att ligga i ett mörkt rum med öronproppar i öronen… för vartenda intryck som kommer utifrån gör ont i huvudet eller själen. Det svider i hjärnan känns det som, ja alltså bokstavligt talat… det är en fysisk känsla av att hjärnan svider, ögonen gör ont, öronen klarar inget ljud… och jag tror att jag inte tål beröring heller.

Om någon försöker prata med mig så måste jag hålla för öronen, och blunda. Jag klarar inte av att äta eller dricka, det finns ingen kraft i kroppen och jag sluddrar och orkar bara röra mig som en sengångare. Jag tror faktiskt att hjärnan blir fysiskt skadad av depression eller stress… det är i alla fall så det känns. Jag ska ta och ringa till en psykolog nu och fråga om jag skulle kunna få träffa hen nu på direkten. Jag tror nog att det är svårt att få hjälp inom en snar framtid, men jag måste få hjälp av någon. Om jag skall vara ärlig så tror jag att det måste till en förändring i mitt sociala liv för att det ska bli bättre… men jag måste först och främst få tillbaka kraften att göra en förändring med.

Det blev kanske lite många ord på en gång, men jag måste få ur mig lite tankar… annars så sprängs jag, och jag har ingen som kan lyssna på mig… eller om det finns någon så klarar jag inte att öppna mig för denne. Tack för att du lyssnar på mig, det var min säkerhetsventil, och utan den så går det nog åt helvete med en jävla fart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela