TheRymdBoy

Mycket ångest--långt inlägg

Publicerad 2014-11-12 20:28:04 i Allmänt,

Jag vet inte vad jag skall göra med mitt liv… det blir liksom inte bättre någon gång verkar det som. Jag kan inte ens bygga upp en enkel mening utan att det blir fel på något sätt. Det känns som om jag inte har kommit någonstans i livet… förutom kanske till slutet. Det bara glider mig ur händerna, och jag skulle egentligen lika gärna kunna vara död och begraven. Jag har jagat bort alla mina vänner, utom min familj, eftersom jag kan kalla dem för mina vänner också. Den här värken jag tydligen skall plågas av varenda jävla dag resten av mitt liv… den dödar min själ. Det som gör ondast i själen är att min mor och far gav mig det här livet, och jag bara slösar bort det genom att ligga i min säng hela dagarna.

Jag står inte ut mer snart. Det här är inte ens värt att kalla för ett liv… det suger ju fett. Jag behöver spänning och kärlek… jag behöver fara och äventyr… jag behöver allt det som jag hade när jag var ung och frisk. Det gör ont i mig när jag förstår hur allvarligt det är när man bara kastar bort sitt liv på ingenting… det här är antagligen det enda liv som jag får. Det är lätt att fundera på att ta droger, ha utomäktenskapliga affärer, ta värvning som legosoldat, råna en bank, sno en ko… eller någonting som avviker från den vardag som suger röv. Jag vet inte hur jag skall fortsätta det här livet, men någonting måste det bli ändring på.

För varje år jag lever så inser jag att livet inte riktigt håller det mått som man har blivit lovad. Ingenting är sådär färggrant som i reklambroschyrerna… vart tog de där festerna man var på när man var femton år och natten var varm och lång, och festerna tog aldrig slut… och alla dessa härliga polare och tjejerna som man hängde med… hela somrarna… vart tog det vägen? Livet har helt plötsligt gått från dåligt till värdelöst. jag avskyr den här världen… orkar inte med all smärta den göder och föder. Om jag fick en enda önskning så skulle jag önska att jag fick börja om mitt liv från min mammas mage. Jag hade gjort allting annorlunda än nu, ingenting ur mitt förra liv hade jag tagit med mig.

Nu börjar jag fan bli rädd på riktigt… allting känns bara sämre och sämre… livet är ju nästan outhärdligt om man tänker på hur jävla värdelöst det är. Hjälp mig, jag vill hoppa av den här skiten. Varför kan man aldrig få vara glad och lycklig? Vad har jag gjort för ont för att förtjäna detta? Jag lider med dem som blir tillräckligt dåliga för att tas om hand och spärras in… hur fan orkar dom med ångesten? Det lär ju knappast räcka med medicin för att få dom att hamna på en plats där dom inte blir galna av sin smärta. Jag får fan ångest av att tänka på alla dessa unga flickor och pojkar som hamnar på slutna avdelningar med medicin som enda redskap för att få dem att överleva.

Vilken jävla mardröm att må så jävla dåligt så man inte står ut längre, och så kommer några och bälteslägger en. Fy fan, hur ska dessa unga människor klara av att leva med att spännas fast mitt i sin ångest utan någonstans att fly… och med fly menar jag något som kan få det där jävla ångestmonstret att bli mindre påtagligt. Jag förstår alla dessa unga människor som tar till självskador som ångestdämpande… vad gör man om man inte kan få bort ångesten? Jo man dör helt enkelt… på riktigt eller i själen. Det finns hjälp att få, men man måste ha tur att hamna på rätt ställe, och man måste också ha någon som är där och lyckas få denne person till det ställe där hjälpen finns. Sedan har man ju läst så många människors berättelser om hur de blir bemötta när de söker vård akut… det är ingen trevlig läsning, det är många som inte ens lyckas få någon annan hjälp än på sin höjd några tabletter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela