Kärlek värmer i kylan
Något har hänt med mig idag, det var som om någon gav mig en injektion med något lugnande. Jag känner mig alldeles mjuk och len i själen på något sätt. Det är en känsla som jag inte har känt på länge… mycket länge, och det är jävligt skönt… trots att värken i min rygg och bäcken närmar sig rekordnivåer. Jag kom äntligen iväg på något, och jag hade nog underskattat den effekt som kärlek har på ens kropp och själ… jag mår faktiskt bättre än jag gjort på väldigt länge. Fy fan vad jag har ont i kroppen… men det känns som att jag klarar det i kväll, och det tack vare den kärleken och värmen jag har upplevt idag.
Just nu känns det som att det finns en chans att klara av att ta mig ur det mörka hål jag varit i allt för länge nu. Jag är klarare i huvudet än jag brukar vara, det svider inte när jag tänker… och jag känner inget tvång att stänga ute några jobbiga tankar heller… jag har fått kraft av dem jag älskar, och det känns nice. Om jag lyckas tvinga iväg mig på liknande grejer så finns det nog en chans att överleva detta. Det blev en toppendag i alla fall, åtminstone än så länge. Det här var egentligen ett skolexempel hämtat från en kbt-kurs.
Jag har försakat bit för bit av det som är livet, och det är just det som depression och ångest är experter på att ordna. Först tar det mörka bort en bit av jobbdelen, därefter följer bitar av fritidsintressen, familjen, vänner, motion, hälsa och resten av de bitar som bildar livet. Bit för bit krymper så livet… en bit till från vänner... en till bit från intressen osv., det slutar så småningom med att livet har krympt ihop från alla riktingar, och då står man där med en stor tomhet. Det är i det läget jag nu är… det måste ske nu… jag måste ta tillbaks det jag förlorat till mörkret… bit för bit, från alla områden i livet.
Jag ska ta tillbaka kärleken jag förlorat, kärleken till människor jag älskar högt. Jag skall ta tillbaka alla områden… jag skall se till att jag får en balans mellan alla delar i livet. En bit jobb, en bit kärlek, en bit fritidsintresse, en bit kost… och så vidare. Jag har fått hjälp av psykologer förr, de har givit mig verktygen och jag har inte lyckats använda dem… jag har börjat bra varje gång, men sedan har värken lyckats pressa sig in mellan mig och livet, varpå jag förlorat bit för bit. Det är som ett evigt krig där det gäller att ta terräng… förlorar man terräng så duger det inte att nöja sig med den lilla bit mark man har kvar… man måste kriga sig tillbaka, ta terrängen av sin fiende… i detta fall heter fienden värken, ångesten och depressionen.
Jag skall försöka komma ihåg den här känslan imorgon också… jag känner redan att värken börjar få greppet kring min själ… den kommer inte att ge sig utan en strid. Jag ska läsa det här inlägget imorgon och försöka få tillbaka hoppet om det sviker mig inatt eller imorgon bitti. Det kommer nog att ordna sig, det gör det alltid… hoppas jag.
