Jämmer och elände
Det verkar som att jag har gjort något som inte mitt bäcken och rygg gillade, jag vet inte vad som har gjort min dag till ett helvete, men jag gissar att barnbarnens besök i söndags kan vara en av orsakerna. En annan orsak är nog att jag helt i onödan åkte in och träffade psykologen som ska hålla i kbt:n. Väl hos honom så fick jag ett papper med lite uppgifter och schema på kursen. Jag åkte alltså bil i nästan två timmar allt som allt, bara för att hämta ett jävla papper. Jag hade jävligt ont på kvällen tack vare det… för att inte tala om idag.
Jag räknade ut hur mycket pengar vi kan lägga på mat till familjen, det var ingen kul matematik, jag fick fram att varje familjemedlem kan äta för femton kronor var om dagen. Om man äter tre mål mat om dagen så blir det alltså fem kronor per måltid… kul! Jag skulle klara mig på femton kronor om dagen, men de andra i familjen som äter regelbundnare och mer än mig, de får nog svårare att klara det. Jag skall erkänna att jag faktiskt har funderat på att begå någon brottslig handling för att kunna mätta min familjs magar.
Jag har nog inte samvetet att göra något brottsligt mot någon, men om man inte har något val alls, så kommer jag kanske att få omvärdera mina samvetsfrågor. Om det inte hade varit för värken så skulle jag kunna tänka mig att dumpstra, vilket betyder att leta mat i sopcontainers om nätterna. Jag byggde om en matbutik för en massa år sedan, innan min rygg hade blivit allt för dålig. Det var helt sjukt vad mycket felfria varor de slängde i containers där. Jag åt semlor till frukost, lunch och middag under hela semlesäsongen. Det var nötter, bröd, juicer, pålägg, godis… you name it, allt fanns att tillgå, och butikschefen var jätteglad att hon kunde hjälpa mig och familjen eftersom vi hade det knapert då.
Jag har lite prylar jag kan sälja också, men vi pratar grejer för kanske en eller ett par tusenlappar högst, och det räddar inte situationen särskilt länge faktiskt. Jag hade en väldigt stor dip i humöret idag. Jag gjorde i ordning räkningarna och det var jobbigt rent psykiskt, och som inte det räckte kom en av ungarna hem och käkade lunch… och det var inga fem kronor som gällde där inte. Det är inte lätt att säga till barnen att de inte får ta och äta sig mätta. De kan faktiskt äta sig mätta på gröt eller potatis, det behöver inte alltid vara gott, men det är inte så lätt när de varit vana att äta lite av varje.
Jag kommer att lösa det här på något sätt… hoppas jag, annars vet jag inte hur det här kommer att sluta. Jag har lust att bara vräka i mig värktabletter och börja jobba med något av mina tidigare yrken, samtidigt vet jag ju att det inte håller särskilt länge. Om jag inte hade varit deprimerad så skulle jag kunnat göra något slags jobb som man kunde utföra som liggandes i sängen… som jag gör nu medans jag skriver. Jag får jävligt ont av att ligga på rygg mer än tio minuter, men jag har testat att rigga tangentbordet och skärmen liggandes på sidan, men det fungerar inte att skriva då, eftersom den ena armen ligger man på.
Nu slog en till våg av mörker över mig igen, jag vet inte vad jag skall ta mig till, det finns ingen hjälp att få. Jag vill inte göra någon annan illa, så jag kan inte ens skita i allt och ge upp. Om jag inte hade någon annan i mitt liv så hade det varit så jävla enkelt, men nu är det så jävla svårt. Jag önskar att jag kunde komma på någonting… men det är bara tomt där uppe, orkar inte se ungarna ledsna och bekymrade längre. Om jag inte hade varit så korkad och burit mindre lass på arbetsplatserna man varit på… inte varit så jävla macho och tävlingsinriktad, skitit i att visa sig på styva linan och vara högpresterande… då kanske jag inte alls varit i den här situationen… det är självförvållat, och nu får jag stå mitt kast.
