Jag ser ljuset
Smärtmonstret gick ”all in” med min kropp igår kväll, det gav sig inte förrän sömnen räddade mig med sin barmhärtighet och lät mig sova. Jag är fortfarande varm och mjuk på insidan, och jag kan inte sluta tänka på alla varma kramar och pussar jag blev överöst med igår kväll. Jag måste verkligen se till att jag inte låter mörkret hindra mig från att träffa människor, de jag älskar och de jag kommer att älska. Jag har medicinen där rakt framför mig… jag förstår inte varför jag undviker den så ofta. Inga lyckopiller i världen är så effektiva som kärleken.
Om inte värken hade varit så effektiv på sitt jobb igår, så hade jag nog kunnat säga att jag var helt frisk och återställd igår kväll, och det är inget jag har kunnat säga på mycket länge. Idag ska jag försöka äta ordentligt och ta minst två promenader så att mina endorfiner får bedöva lite av smärtan i kropp och själ. Det är jävligt fascinerande hur snabbt det svänger mellan att vara totalt mörker, till totalt ljust, och det är så lite som kan få det att slå över till det ena eller andra tillståndet.
Livet som vuxen visade sig inte vara någon lek… och det är ju lek som gör livet skoj. Kärlek slutar ju till och med ordet lek, så det är givet som en bra lek. När jag var lite bättre i ryggen så blev det mycket lek och det var ett skitbra sätt att träffa vänner på. Det blev mycket äventyrslekar, och till och med vardagen var fylld med lek. Många moment i mitt arbetsliv har varit lekfulla och äventyrliga, och de dagar som värken var hanterbar var alltid skitbra. Jag ska fan i mig komma igång med att arbeta igen, det är enda sättet att få ett slags normalt liv. Man glömmer ofta bort de härliga stunder som faktiskt jobbet har att erbjuda oss. Jag har tyvärr förknippat arbete med värk, och den kopplingen är så stark att jag mår illa när jag tänker på jobb.
Om jag får proffshjälp och använder de kunskaper jag har, så borde det gå att programmera om hjärnan till att förknippa arbete med glädje igen. En grej som jag skulle behöva medicin mot är tröttheten, det måste väl finnas någon psykmedicin som gör att man får tillbaka energin. Jag skulle nog kunna gå så långt att jag skaffade fram någon illegal substans för att få kraften tillbaka. Tröttheten och orkeslösheten är ett stort handikapp som också krymper livet. Värken är nog den fienden som kräver mest kraft i mitt liv, den suger ur mig varenda gnutta energi och motivation. Om jag lyckas bli av med värken så tror jag att resten skulle trilla på plats.
jag känner att jag har låtit värken ta över mitt liv, den har liksom blivit min identitet, jag har blivit min diagnos fast det är det värsta som finns. När jag har ramlat in på vissa bloggar märker jag det fenomenet rätt ofta, och det är ju något som märks tydlig i det jag skriver också. Jag förstår faktiskt de som bara bloggar om sin sjukdom eller sina problem, det är ju de bitarna man måste få skriva av sig… annars spricker man. Mina tankar kretsar också kring mina problem för det mesta, jag ältar dessa tills hjärnan kortsluter sig. Det är klart att det påverkar mina chanser att ta mig ur träsket, jag skapar ju förutsättningar för misär genom att ständigt vara negativ.
I grunden är jag en väldigt positiv person, så det här med att vara butter och nedstämd är rätt så knäckande egentligen… det är ju inte jag, den riktiga jag alltså. Det är som att man har fått kroppen kapad av en grinig ande… eller snarare en negativ demon. Jag ska kämpa med näbbar och klor för att slänga ut den där tråkiga och vidriga demonen för gott. Jag behöver glädje och kärlek, annars vissnar själen, och då kan jag ju inte ge någon glädje och kärlek heller.
Jag har redan fångat en bit av den här dagen, det blev en längre promenad och efter det åt jag ordentligt dessutom, vilket är en seger i sig. Jag har kommit på att jag har en ätstörning… inte så att det känns dåligt att äta, men det är svårt att få i sig tillräckligt många kalorier när man inte har någon aptit. Jag antar att det är depressionen som tar bort aptiten, det är rätt så vanligt har jag läst.