Ensamheten
Det var en helt okej kväll igår, jag tror att det var hela fredagens vilande som gjorde att jag hade mindre ont i bäckenet och ryggen. Framåt kvällen tog jag en kort promenad på en kilometer, ja plus tvåhundra meter till om man ska vara exakt, och det ska jag vara eftersom jag letar efter ett mönster i min smärta. Jag tänker att om jag hittar en lagom dos av motion eller rörelse kontra vila, så kan jag ju leva så för att få lindring. Nu på morgonen så vaknade jag ytterligare en gång i stort sett smärtfri, och det höll i sig de tjugo minuterna jag läste nyheterna på luren, sen blev det ”klonk” när jag reste mig upp ur sängen.
Jag ska testa samma recept idag, om det finns utrymme för det. Känner det där konstiga i höger ben nu, men det värker bara litegrann bak i höger bäckenhalva och strålar svagt ner i baken och vidare. Nu har jag talat nog om värken som jag har nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp mina dagar när jag testar mina nya teorier. Om jag ändrar på mer än en detalj så får jag ju inte reda på om det var den detaljen eller den andra som fungerade bäst. Det är svårt för mig att vara tålamodig vad gäller sådana grejer, man vill ju att det går snabbt framåt om det går, men jag ska försöka hålla mig till en ändring per dag.
Jag ska ligga på sidan med en kudde mellan benen idag, det är rätt så tråkigt eftersom jag inte kan skriva något då, inte heller spela på guran, pyssla med något eller läsa, förresten, jag har inte testat att läsa, det ska jag göra eftersom vi fick en hemläxa från KBT:n, att läsa tre kapitel. Det var lite jobbigt igår kväll med saknaden… saknaden efter någon som jag kan prata med. Ungarna var hos polare, så det var bara jag och frugan hemma, och henne går det tyvärr inte att prata med. Även om det gick att prata med henne så har jag ingen lust att prata med henne, vi tål ju inte varandra.
Det kan verka lite konstigt att bo ihop med någon man inte gillar, men vi har inte så mycket val just nu. Det gick hyfsat att vara under samma tak som henne igår kväll, vi tittade ju på tv, och jag fick vara tyst så hon inte började bråka om att jag snackade för mycket. Det brukar nog vara den vanligaste orsaken till att hon får frispel, men det är svårt att säga, för hon blir ju arg på allt jag gör. Jag saknar så in i helvete en annan människa att prata med, det är knäckande att aldrig få prata med någon. Jag har egentligen bara brollan som jag kan tala med, och farsan så klart… men det duger inte, jag behöver någon utomstående för att få in lite fräschhet i samtalet, ja i livet också för den delen.
jag känner mig så in i helvete ensam… och det har jag inte lidit av så mycket förr, men jag kan tänka mig att det blivit mer påtagligt nu när ungarna är borta så mycket av tiden. Sedan så tror jag faktiskt att arbetskompisarna har räckt för mig som umgänge när jag jobbade. Man var helt slut efter en dag på jobbet, så då orkade man bara vara själv eller med familjen, men nu så har jag inte ens några arbetskamrater längre, och det känns ruttet. Jag saknar jobbet så in i helvete, eller jag saknar att jobba med någonting över huvudtaget, det kan lika gärna vara ett nytt yrke och ett nytt gäng med arbetskamrater som jag jobbar med… bara jag kan jobba med något.
