en lång natt
Kvällen igår blev riktigt jobbig på grund av mycket värk, och det blev en lång natt. Jag kunde inte hitta en sovställning som fungerade på grund av den satans värken i bäckenleden. Sista gången jag tittade på klockan var hon fem på morgonen, men jag somnade till sist. Jag hade så sjuka drömmar, det måste ha blivit fel med mina mediciner. Jag tror jag glömde mina morgonmediciner igår, vilket säkert påverkade mig negativt och triggade helt sjuka drömmar, det var nästan som att jag var vaken och drömde samtidigt.
Jag vaknade vid åtta på morgonen idag och gick upp och tig min medicin, sedan gick jag och lade mig igen och sov till klockan elva. När jag skulle gå ur sängen för att ta min medicin vid klockan åtta, så klonkade leden fast, vilket jag har dragits med hela dagen. Si-leden har inte varit loss en enda gång på hela dagen, vilket har plågat mig alldeles något förfärligt. Jag håller som vanligt på att bli galen på värken och den skumma känslan i benet. Jag funderar på att ringa den kiropraktor som lossade leden sist, men vi får se hur det känns i morgon bitti.
Jag har mått hyfsat rent psykiskt idag, särskilt med tanke på att jag inte fick vidare med sömn inatt, och tillråga på det har haft rejält ont hela dagen. Jag tror att mitt humör idag är bättre tack vare att det var ett bra möte med handläggaren och konsulten på socialkontoret. Även om värken igår blev väldigt svår, så tror jag att de positiva känslorna tog ut mycket av värkens psykologiskt nedbrytande kraft. Jag ska inte överdriva och låtsas som att jag är glad, men om inte värken hade varit så kraftig idag, så hade jag nog haft en dag som skulle kunna kallas fullt normal, utan ångest och kraftig nedstämdhet.
Jag behöver verkligen öva på att vara positiv, men det är otroligt svårt att vara positiv när hela ens själ säger att man inte orkar en dag till, inte ens en timme till faktiskt. Jag har inte haft någon kraftig dipp alls idag, och det är häftigt. Det brukar komma kraftiga dippar med jämna mellanrum, men det är oftast någon liten, liten motgång som triggar igång det, och jag tror inte att jag haft någon sådan idag… ännu. Egentligen så är det nog tankemönster som triggar dipparna, som exempel kan jag ta mina ändlösa tankeslingor, ja alltså de moment tjugotvå som jag har nämnt tidigare. Jag har ingen nytta av att tänka dessa slingor om och om igen eftersom jag inte hittar någon lösning första varvet i tankeslingan.
Just nu börjar jag faktiskt känna att jag börjar sjunka i humöret, och jag tror att det beror på värken som börjar tillta, och att ligga på rygg som jag gör när jag skriver gör inte värken mildare utan tvärtom faktiskt. Anledningen till att jag inte ligger på sidan är att det är så jävla tråkigt att inte ha något för händerna, det skapar dessutom mer utrymme för jobbiga tankar när jag är passiv. Jag får helt enkelt försöka komma igång med mindfulness igen, eller igen och igen, jag har aldrig klarat av att genomföra det på regelbunden basis på grund av att jag blir avbruten av min oro och ältandet.
Jag känner mig osäker på om jag ska skriva av mig mina känslor här. Tänk om min fru eller barnen skulle hitta denna blogg, det skulle säkert få de att må dåligt och kanske bli ledsna för att jag ofta beskriver dem som jobbiga, dumma osv. Jag älskar ju alla mina barn mer än livet självt, vilket i och för sig inte säger så mycket eftersom jag inte direkt älskar livet just nu. Det är självklart att jag älskar dom mer än det finns stjärnor i universum. Att jag brukar skriva tråkiga saker om min fru och barn beror på att jag inte mår bra. Jag skulle tro att det är det som psykologerna kallar projicering.
Alla mina arga inlägg beror på att jag inte trivs med mig själv, visserligen finns det vissa människor som förtjänar mina arga ord, och mycket av mina beskrivningar om mina känslor till en del människor jag träffar längs min stig mot ett bättre liv fyllt av kärlek och glädje, är sanningsenliga.
