Det sket sig med ortopeden
Jag ballade ur helt inför mitt besök hos ortopeden idag. Jag fick en sådan ångest över att behöva förklara allt ytterligare en gång, det blev för mycket helt enkelt. Det blev en kamp i mitt huvud huruvida jag skulle åka dit, eller skita i det. Jag har skitont idag, och jag blir helt förstörd av att resa en och en halv timme i vardera riktningen… och för vad? Det är ju ingen som kommer någon vart med mina problem och det är inte deras kunnande det är fel på tror jag, utan det är deras vilja.
Jag har alltid en helt overklig beslutsångest, jag menar en helt sjuk ambivalens som psykologerna kallar det. Det är så illa att det kan kortslutas helt i huvudet av t.o.m. det enklaste av valen. Det orsakar en jävligt massa ångest, och det betyder inte beslutsångest som friska människor pratar om. Om jag handlar mat t.ex., så kan jag stå och försöka välja mellan två produkter med olika fabrikat, och det kan ta fem minuter att välja… och dessutom blir det ofta att jag efter tio minuter går ända tillbaka för att ställa tillbaka den varan jag valde, och strunta i de båda.
Eftersom jag bara fick ett tusen nio hundra kronor över till mat när räkningarna var betalade… eller åtminstone de flesta räkningarna betalade, och att de stålarna skall räcka till mat åt familjen på fyra personer och två hundar, så kände jag att jag inte hade råd att åka in till stan och besöka ortopeden idag. Visserligen kan jag få bidrag till det av socialkontoret, men då måste jag åka med kollektivfabriken, vilket jag prövat en gång… å det är bara att glömma då det efter tio minuter var outhärdligt pga. värken. Mitt högkostnadsskydd på medicin har också gått ut, vilket betyder att jag måste ha pengarna till det också.
Jag ska i alla fall erkänna att det först och främst var ångesten över att behöva lämna hemmets trygga vrå som gjorde att jag inte grejade att åka… sen kommer värken som tvåa och ekonomin som trea. Det känns så jävla hopplöst allting, jag känner att jag inte kommer någon vart med värken… jag är ju mycket sämre nu än för tio år sedan, även om värken har bytt lite plats då och då. imorgon kommer nästa ångestvåg… då skall jag till en psykolog… efter flera månaders försök av min doktor, och avvisande svar från två utav de psykiatriska mottagningar jag förut varit patient hos. Det ska ändå bli skönt att få tala med någon, hoppas hon är lika bra som de andra jag har träffat.
Jag ska försöka att kontakta kommunen och se om de är intresserade av att ge mig någon slags arbetsträning. De borde ju rimligtvis ha en massa tjänster som man skulle kunna få arbetsträna på. Jag skulle vilja jobba med äldre människor eller ungdomar, vilket som helst. Jag antar att det är alldeles för tidigt för mig att jobba med något som jag ska ta ett större ansvar med, men att gå med någon och bara vara en extra resurs skulle kanske fungera snart.
Jag läste på en blogg att personer med värkproblematik inte hade lika lätt att komma tillbaka efter en utmattningsdepression om inte värken blivit avhjälpt före andra insatser såsom kbt eller liknande. Nu är jag lite trög i tankarna, så det kanske inte var exakt så det stod, men ungefär något i den stilen. Hos mig är det ju värken som helt klart är den största boven eftersom det är den som har plågat skiten ur mig i så många år. Med värken kommer ju för de flesta, även en sjukskrivning… och med sjukskrivningen försämrad ekonomi, och eventuellt som i mitt fall även, utförsäkring, och med utförsäkringen personlig konkurs, eller om man har en bil, båt eller villa och livsbesparingar… så måste man bränna allting som är av värde innan man kan få ekonomisk hjälp.
Det slutar med att man står där utan någonting kvar… utan möjligen ett liv som inte är värt ett jävla dugg pga. att man är utfattig, kanske bostadslös, söndervärkt och psykiskt nedbruten. Är man inte stark nog, så kommer man inte att få hjälp av de sociala myndigheterna heller… för om man är för dålig och inte orkar eller kan fylla i ansökningsblanketter, ordna fram kontoutdrag, skaffa fram kvitton och bankhandlingar och en väldig massa saker till… så kommer man inte få någon hjälp alls… åtminstone inte från samhällets håll. Om jag hör någon säga ”ryck upp dig” en enda gång till… då vet jag inte vad som händer… om de bara visste, om de bara visste… vi som vet vad det handlar om, vi vet, och de andra har ingen aning om vad det innebär att vara utbränd, utmattad, deprimerad, utfattig, ledsen, arg, besviken, uppgiven, ha en dödsönskan, vara slut, oändligt trött… och tappat hoppet om ett liv utan ständiga plågor.
I mitt fall så känner jag att om jag ska leva resten av mitt liv med den här värken, den fysiska värken tänker jag på, då vill inte jag fortsätta leva tyvärr. Den fysiska värken medför en sådan minskning av livskvalitén att det inte handlar om ett liv längre… dessutom kommer det psykiska måendet att rasa i en brant nedåtgående spiral som är svårt att bryta sig ur… det blir en dödsspiral. Jag skulle behöva öppna mig för mina närmaste… det är ingen utom kanske min fru som vet HUR illa det är ställt faktiskt… inte ens min husläkare vet det… även om jag ordagrant sade ” jag tänker mörka tankar ibland… riktigt mörka”… jag vet inte om hon tolkade de orden som det jag i själva verket menade.
Jag tänker dagligen på självmord… ja, det är sant. Jag har inte planerat självmord en enda gång, även när jag har mått som sämst. Det jag däremot är orolig för är att jag skall göra en impulshandling när jag har en sådan där superångest… när livet känns för tungt för att leva endast en minut till… det är då jag känner mig osäker på mig själv, tankarna blir lite väl mycket mörka då, och det känns som jag skulle kunna förlora kontrollen över mina handlingar. Det har hänt några gånger att jag självskadat mig genom vissa handlingar, och det gör ångesten mer hanterbar för en stund… men det är ingenting som sker särskilt ofta, däremot har jag ofta sönder mina käraste ägodelar som något slags självdestruktivt straff över att jag mår skit… men jag vet inte riktigt vad jag tänker när sådana grejor händer… det är svårt överhuvudtaget att sätta ord på allting runt min ångest, tröttheten, och depressionen, ja även värken är skitsvår att sätta ord på… och jag hatar att försöka förklara det för läkarna… kanske det var en av anledningarna till att jag inte grejade att åka till min ortoped idag.
Jag har många gånger tänkt på att ge upp att försöka få ordning på kroppen och min värk. Mina tankar har glidit in på samma spår många gånger, och det är att skita i alla räkningar och betalningar, låta allt gå till kronofogden, huset och hela hushållet utom en sovsäck, liggunderlag och tältet. Jag skulle bara vilja lägga mig ner och sova resten av livet. Jag har sällan ångest eller mardrömmar när jag sover, och om jag fick sova hela tiden utan att någon ställde några krav på en, så skulle jag nog klara mig själv ute i skogarna eller i stan. Jag har till och med packat det jag behöver om det skulle gå helt åt helvete. Det skulle ju innebära att frugan och barnen fick klara sig på egen hand utan min hjälp… men eftersom barnen är myndiga nu, så skulle de kunna vända sig till socialen för att försöka få hjälp.
Det är så mycket tankar som far runt i min hjärna att det inte blir någon ordning på dem. Det är därför jag blir utmattad i huvudet antar jag. Nu blev det jävligt mycket text jag skrev, men det är min säkerhetsventil så länge, tills jag får ordning på mitt mående. Imorgon skall jag berätta sanningen för min psykolog. Jag skall inte försköna något eller bagatellisera några fakta, utan berätta exakt vad som rör sig i min hjärna… min själ. Det blir en jävlig tuff match i mitt inre imorgon bitti… jag hoppas att förnuftet vinner över ångestjäveln… och att värken håller sig på mattan.
