Jag dog en bit
Tänk om man hade vetat att livet skulle vara så här svårt, då hade man nog inte haft så bråttom med att bli vuxen. Jag behöver verkligen bli av med min värk, det skulle bli så mycket lättare att komma igen då. min depression skulle nog vara borta rätt snart om jag kunde koncentrera mig på det istället för att lägga all min jävla energi, eller snarare den pyttelilla energi jag har, på att hantera min värk. Det finns många människor som behöver mig, särskilt min yngste dotter, men även alla andra barn också.
Jag har jäkligt ont redan nu på morgonen idag, fast jag knappt varit uppe ännu. Det bådar inte gott när man har så ont fast klockan inte ens passerat sju på morgonen. Min dotter har varit hos en kompis i över en vecka nu, och hon mår rätt så dåligt och vill hem. Hon gillar inte att åka kommunalt när hon mår pissdåligt, problemet är bara det att hon har så svårt att kommunicera med mig, så jag får ingen klarhet i vart hon är och när hon vill bli hämtad av mig. Hon har svårt att tala i telefon och jag har svårt att kommunicera med chattandet, det blir lite som att kommunicera med en rymdsond som är åtta ljustimmar bort ungefär.
Om jag ska ta bilen och hämta henne så får jag skitont eftersom det tar två och en halv timme att åka fram och tillbaka igen. Jag får jävligt ont oftast när jag sitter så länge i bilen, så jag skulle verkligen behöva att det löstes på något annat sätt. Den där sköna känslan av att vara lugn i sitt inre är borta nu, det blir en stressreaktion i min kropp när jag måste fatta ett beslut, och det blir inte bättre av att de detaljer jag behöver för att ta rätt beslut saknas. Jag blir galen på värken som ligger i bakgrunden och stör mig hela tiden, jag behöver ro för att fungera… klarar inte att fokusera på det viktigaste annars tyvärr.
Den kvinna jag tyvärr är gift med fattar ingenting. Hon kläckte ur sig något så jävla dumt imorse. Jag berättade att dottern meddelat mig och sagt att hon inte orkade åka kommunalt på grund av att hon mår dåligt, vilket jag förstår att hon gör, jag har samma problem när jag mår som jag gör. Det är då som min fru säger de berömda orden – det är bara att bita ihop… snacka om att vara korkad och helt känslokall. Jag kan försäkra er om att det inte är så lätt att bara ”bita ihop”… då hade nog alla som var deprimerade eller hade ångest bitit ihop… om det nu var så lätt. Jag drar mig lite för att skriva om min familj, eftersom det känns som att det skulle kunna komma ut vilka de är, och någon som råkar glida in här kanske kan lägga ihop ett och ett och förstå vilka det gäller. Men jag skriver nog det ändå… det är ju min säkerhetsventil, jag har delat bördan av det jag känner genom att ha delat det med någon, jag har ju ingen annan som jag kan lätta mitt hjärta för.
Jag är alltid orolig att någonting skall hända barnen, särskilt med dem som har det lite tufft. Jag har ju redan förlorat min son… och det är det värsta som kan hända någon. Sonen gick bort för sju år sedan, men det känns som det var igår. Det var den jobbigaste tiden i mitt liv, eller i allas liv förresten. Det kändes som att man dog inombords, och det har drabbat hela familjen väldigt mycket, ja hela släkten blev ju drabbad. Det var nog många i sonens närvaro som sade både ”ryck up dig” och ”det är BARA att bita ihop”. Det gjorde inte saken bättre, det kan jag lova er. Jag skall skriva om det snart också… det måste ventileras, det är inte något jag har kunnat prata om med mina närmaste eftersom det har gjort för ont i deras hjärtan, och även i mitt.
