Ingen hjälp
Dag efter dag glider förbi, det är som en grå tråkig massa som flyter trögt framåt utan mening. Jag lyckas inte hitta någon mening med någonting. Jag är medveten om att det är depressionen som gör detta mot mig, men det känns på något sätt att det är normalt, ja liksom normaliserat… det gråa är inte sjukdomen, det är mitt naturliga tillstånd numera. Jag måste nog ta tag i det här nu, det går inte att vänta på remisser som aldrig går igenom. Två gånger har min läkare fått avslag på remisserna till psykiatrin, det är två gånger för mycket tycker jag.
Jag tänker oavbrutet, vilket får min hjärna att smälta… det är bara ett svidande surr där inne. Det är väldigt långt mellan stunderna som jag känner det så där mjukt i själen. Det blir liksom alldeles lent och mjukt i kroppen, och tankarna i huvudet tystnar för en stund… så skulle jag behöva ha det oftare, så att det blir lite vilsammare och man hinner repa sig. Jag vet inte hur jag skall få till det med remiss till någon som kan hjälpa mig med mitt mående, ska man behöva skada sig själv innan man får hjälp?
Om jag skall vara helt ärlig så känns det som att det här kan bli min död faktiskt… och jag vill inte dö, eller jo det vill jag på sätt och vis… men jag skulle vilja att jag verkligen vill leva, det är ju så mycket roligare än alternativet. Hela min livssituation är ju deprimerad kan man säga. Jag har inga pengar, eller va fan, jag har ju nittonhundra spänn att leva på den här månaden… som ska räcka till mat för fyra personer, och allt det andra, tvättmedel, schampo, nöjen (yeah right) och mycket mer. Vilken soppa familjen hamnat i.
Jag är så trött på allt detta nu, jag skulle bara vilja att allt var som vanligt igen, som innan jag blev sjukskriven. Med facit i hand så skulle det ha varit mycket bättre om jag struntat i operationerna och käkat mera värktabletter istället. Om jag hade haft rätt kontakter så kanske det hade gått att få tag i morfin och något som huvudet blev piggt av, då kanske jag kunde ha jobbat kvar tills läget varit bättre. Jag känner mig lite hopplös. Det finns ingen väg ur det här tror jag, eftersom det är både huvudet och kroppen som är trasiga.
Jag kommer inte längre i mina tankar, det går bara runt, runt i huvudet. Moment tjugotvå, typ… jag måste må bra så jag orkar jobba, men jag måste jobba för att må bra… det trasslar till sig i tänket hos mig… det går inte framåt, det blir stopp och man är tillbaka på ruta ett igen. Vart vänder man sig när man mår dåligt och behöver hjälp?
Måste man söka akut hjälp eller kontakta psykjouren? Jag tycker inte att mitt fall är så akut just nu. Tyvärr så klarar jag inte av att ringa eller åka in akut, för jag tror inte att de alternativen är något för mig, eftersom jag inte har gjort självmordsförsök ännu. Jag behöver däremot få hjälp snarast, vilket jag menar är inom en vecka eller högst två. Imorgon skall jag ringa psykiatrin och fråga hur man går till väga om man behöver deras hjälp, och hur det kommer sig att man inte blir mottagen fast ens läkare remitterar en till dem.
Jag skriver samma sak om och om igen… mitt liv har krympt så pass mycket att jag inte har någonting att berätta ens för mig själv. Jag har ont i kroppen och själen, men det verkar inte finnas någon som kan hjälpa mig… hjälp mig då för i helvete, jag behöver er hjälp, fattar ni inte att jag ber er om hjälp? jag tror inte att jag kan rida ut den här stormen utan hjälp… professionell hjälp alltså, och det måste man väl ändå ha rätt till på något sätt, i någon form.
